Jag var där – En stund på Supershowen

Max med Lalehs "en stund på jorden" i supershowen 2016

Max med Lalehs ”En stund på jorden” i Supershowen 2016. Leia håller i en av ballongerna.

Ikväll är det final i supershowen. Jag ska dit. Tack Leia, min underbara unge för att du visar vägen tillbaka till ren livsglädje och vad som är meningen med vår tid på jorden. Hade det inte varit för att hon hade koll på läget och bara körde på det som gör henne glad hade jag kanske till och med tittat på Supershowen med skeptisk blick. Jag hade nog tänkt att det var kommersialisering av barn. Att det var ”ytligt” och så vidare, och så vidare. Orkar inte ens ge de tankebanorna mer än så av min tankeverksamhet för det finns ingenting som kan vara mer felaktigt.

Supershowen är ett barnprogram. Barn sjunger, spelar instrument och dansar – de gör sina nummer, och en jury väljer ut några som gått till semifinal och nu är det slutligen final. Som ett jättesnällt idol för folk under 13 år.

Juryn är helt fantastisk. Varje barn lyfts fram för sina egna individuella kvaliteter. De jämförs inte med någon. De egenskaper som är egna lyfts fram som extra positiva och alla kan vara exakt lika bäst.

ALLA kan vara BÄST!

Supersohwen är typ den livsfilosofi jag vill leva efter. Bara glädje. Bara kärlek. Och alla är BÄST. Även de som åker ut först är BÄST. De åker inte ens ut. De liksom bara gick inte vidare. Tävlingsmomentet behövs egentligen inte. Det är där bara för att skapa bra TV, men ärligt talat så spelar det ingen roll. De barn som är med är helt fantastiska och i publiken sitter deras vänner och familjer.

I det där sammanhanget har min flicka fått vara med som bakgrundsdansare. Och jag får vara där som publik. För det är jag så tacksam. Världens bästa Malin som också har en dotter som dansar, för andra året till och med, bakom artisterna har varit på Buttricks och köpt glittriga hattar och silverboor (vad fasen heter boa i plural?). Jag jobbar hemma för att spara tid och lyssnar på låtarna vi kommer få höra framföras ikväll och känner bara tacksamhet för att jag får vara en stund på jorden.

Hur underbart är inte det? Kolla till exempel upp Max när han sjunger Lalehs ”En stund på jorden”, Leia håller i en av ballongerna (man får leta upp själv, det går inte att direktlänka till klippen på SVTs site).

Ikväll kommer jag kunna säga ”jag var där”!

 

 

Det handlar om vår vilja att göra annorlunda

Det var som att jag inte styrde mig själv när jag öppnade Facebook och började skriva det här:

Jag måste göra nåt. Det kryper i hela min själ.

Vi måste välja bort hatet, känslan av att vi alla är offer för andras synder. I alla grupper finns det. Självömkandet. Det är alltid någon annans fel att det går åt helvete. Oavsett vilken sida av konflikten du står på så ser du att det är den andra sidan som har fel.

Oavsett om det är en liten personlig konflikt eller ett stort världskrig gäller samma regler. Så länge vi styrs av det här hatet och rädslan för att bli ännu mer attackerade kommer vi bara att se exakt just de känslorna växa sig starkare och starkare.

Vi ser hur det äter sig in i riksdagsrummen och vi förfäras. Åt alla håll. Höger, vänster brun och grön – alla förfäras vi över hur andras världsbild stör ens egen världsbild och det enda vi grottar ner oss i hela dagarna är det elände det skapar.

Jag går av det här tåget nu. Tack för åkturen, den var lärorik. Men det räcker.

Exakt vart min väg kommer att ta vägen vet jag inte än. Kanske blir jag ensam, kanske finns det fler där ute som tänker lite som jag. Som är villiga att släppa idén om att vi är offer för omständigheter.

Vi får se. Men all min kraft och energi kommer jag från och med nu lägga på att sprida kärlek, värme, glädje och lycka för det är där jag finner mening med mitt liv. Och det är till syvende och sist det enda jag har möjlighet att påverka.

KÄRLEK och FÖRLÅTELSE önskar jag oss alla. <3

Det bara rann ur mig. Och folk som jag inte haft kontakt med på jättelänge ens på Facebook har kommenterat. Ändå är det något som känns läskigt med att ha publicerat den. Läskigt på helt rätt sätt, men jobbigt på ett annat.

Det är bara nåt jag skrivit på Facebook egentligen. Men för mig blev det en vändpunkt. Något jag vill leva efter. Jag känner starkt att jag vill arbeta för fred och för att öppna människors sinnen och acceptans för varandra.

Sjukt många gör ju redan det, och är organiserade. Men jag vill blanda in det spirituella utan att det ska blir religiöst. Jag vill att det ska börja i hur vi beter oss emot varandra, hur man jobbar med förlåtelse för att nå både fred och frid och lycka. Jag vill prata om hur man kommer till att accepterar och faktiskt förvänta sig lycka i sitt liv. Att acceptera att lycka och kärlek faktiskt är meningen, eller målet med livet.

Jag vill undersöka de här sakerna för jag behöver själv lära mig dem. Jag vet att det kan vara ren kärlek att sätta gränser både för sig själv och andra, både i det lilla och i det stora. Men hur sätter man de här gränserna på ett kärleksfullt sätt? Hur gör man rent konkret för att skilja på person och handling när man blivit orättvist behandlad?

Jag vill verkligen skapa någonting, ett forum, en plats, ett sätt att diskutera och sprida idéer. Jag vill stärka mig själv och andra i sin övertygelse om att vi måste ändra våra tankar om varandra för att få till förändringar på alla nivåer. Jag vill att det ska få vara okej att faktiskt inte tro på krig. Vare sig det handlar om en politisk debatt eller stora väpnade konflikter. Att vända andra kinden till är kanske korkat på ett sätt. Det är väl därför det sällan händer, för det finns alltid en grad av självuppoffrande med i bilden.

Men i slutändan? Hur stärker man sig själv i sanning? Genom att ha tagit till fulknep i en debatt som man ”vunnit”? Genom att ha dödat en människa i strid? Genom att ha avfärdat någons åsikter med att ”hen är en idiot så det är ingen idé att lyssna”?

Folk som står och skriker åt varandra i olika hörn kommer aldrig komma framåt. Det måste finnas ett annat sätt. Och jag tror att det börjar med mig, och med dig. Och vår vilja att göra annorlunda. img_1559

Vad är kärlek i den här situationen?

Människor som finns i ens liv delar med sig av sina erfarenheter. Vi har olika intressen, åsikter och tankar som kan vara jätteintressanta att ta del av. En bra diskussion om ett engagerande ämne kan ju verkligen vara utvecklande och roligt. Det är ett sätt för oss att utvecklas och att lära känna varandra. Vi är ju människor och förutom att vi behöver mat, sömn och beröring så är känslan av att räknas, att göra sig hörd, att höra till ett socialt sammanhang väldigt viktigt för vårt välmående.

När det sociala livet flyter, möten med andra människor berikar och fyller på det egna upplevelseförrådet så är det toppen.

Men ibland kan det få slagsida.

När det får slagsida kan det bli så att det ultimata beviset på att en person gjort eller tycker rätt är att någon annan tar efter, eller åtminstone visar sin uppskattning. Det kan också fungera tvärtom. Att om ingen tar efter eller visar sin uppskattning, eller för få tar efter eller visar sin uppskattning, så är det ett bevis för att man inte duger.

När den inre kärnan är tom och den inre kompassen sedan barnsben varit undanställd i ett rum som någon kastat nyckeln om. Då kan det bli så här. Ens eget värde bestäms av yttre faktorer. Den egna rätten att existera ligger i händerna på andra människor.

Problemet med det här är bara det att ingen annan människa har möjlighet att avgöra någon annan människas värde. Så det här fungerar inte. Det är bara en illusion.

Skälet till att ingen annan människa kan avgöra det är att vi alla kommer från samma ursprung. Så dömer vi en annan så dömer vi också oss själva. Så att den ena skulle kunna ha ett högre värde än någon annan i en människas ögon är omöjligt. Men vi tror att det är så.

Och vi förstår inte att det enda vi har som uppgift är att vara i kärlek. Och att sprida kärlek. Men vi tror att det är tusen miljoner andra saker som vi lärt oss under vår livstid som är viktiga. När då vår uppgift ser ut att vara bestämd av andra och omdömet om hur vi presterar också ligger utanför oss själva, då är det lätt att förstå att känslan av att man har ett eget värde lätt naggas i kanten.

Det blir fritt fram för minsta lilla tips och inspiration att landa som sanningar. Alla tips och inspirationer var potentiella borden eller måsten. Det blir som att omvärlden trycker sig in i cellerna. Bordena och måstena går inte ens att genomföra, för de är motsägelsefulla.

Till slut vet man inte vet vart man ska ta vägen, för att det inte ser ut att finnas någon stans att gå. Det ger en känsla av att vara fast. Fast i sin kropp, fast i en stad, i ett land, på en planet. Ingenting känns egentligen lockande och allting känns lockande.

När jag var djupt nere i det där tillståndet insåg jag till slut att det var värt att faktiskt söka hjälp för att ta mig ur det. Jag behövde hjälp att se att jag hade ett val. Och det var inte riktigt det jag trodde jag behövd hjälp med som jag faktiskt behövde ha hjälp med.

Jag trodde att det var hjälp att prioritera. Vilken diet, hur skulle jag se ut, hur skulle jag säga i olika lägen… Nope. Det jag behövde ha hjälp med var att få syn på mina rädslor, och välja bort dem för att ge plats åt kärlek.

Jag som inte trodde att jag var rädd för någonting.

Jag var ju rädd för allt.

Jag fick syn på att jag inte behövde vara rädd för att göra folk ledsna för att jag inte höll med dem. Jag behöver inte tro på vad någon säger.

Jag fick lära mig att beslut kan få ta tid och att jag jag inte är skyldig någon snabba svar på någonting. Det finns ingenting jag måste eller borde göra. Svaret finns inom mig själv när jag letar efter svaret på frågan ”vad är kärlek i den här situationen?”.

Jag lärde mig till och med att jag inte har ansvar gentemot någon annan människa än mig själv. Ytterst inte ens mina barn. Jag är ändå mer till skada än till nytta för dem när det har låst sig och jag beter mig galet. Då är det enda ansvarsfulla att skala bort de nertyngande ansvarskänslorna och leta fram det enda jag är skyldig dem: att vara i kärlek.

Det spelar ingen roll vilket tillstånd andra människor omkring mig är. Jag är skyldig mig själv att välja kärlek. När jag är där är jag lugn och mår bra. Ingenting annat spelar någon roll.

Med det här som grundinställning blir det lättare att se klart på situationer, lösa konflikter och se nästa steg. Dessutom undviker jag känslan av att inte kunna påverka min egen situation och att sitta i fängelse i min egen kropp.

Men, gammal vana trogen händer det ju ändå ibland. Det är inte alltid helt lätt att se vad som är rädsla eller kärlek. Det kräver övning.

Och då kan det vara bra med några sköna meditationer, att smörja in armarna med en blandning av lavendel och havssalt är en annan favorit. Bara blunda och påminna mig om att det enda jag behöver göra är att andas. Låta det ta den tid det tar. Och sedan öppna ögonen igen för att se på situationen med lite klarare blick igen.

lavender-blossom-1595581_1920

 

Du behöver bara vara

För ett år sedan gjorde jag bordelistan.

Det var exakt ett år sedan idag.

Jag var så full av skit. Så full av sorg. Att det gör ont att tänka tillbaka på det idag.

Det går nog aldrig att bli helt fri från stunder, dagar, kanske till och med längre perioder av rätt djupa svackor där verktygen jag fått inte räcker till.

Orkade du se hela filmen har du nu en inblick i hur sträng jag kan vara mot mig själv. Och hur många kontraproduktiva idéer jag hade om vem jag skulle vara och vad jag skulle vara.

Jag var aldrig nöjd eftersom jag alltid var på fel ställe. Jag kan inte redogöra för hur länge det pågått. En version är att jag hållit på så där hela mitt liv. Men jag vet inte om det är sant.

För ett år sedan var jag asnöjd med den här filmen. Tyckte jag var superkreativ och jag var nöjd med att jag kunde få till det där på bara några timmar. Det liksom rann ur mig och jag tyckte att den blev kul.

När jag ser den idag vill jag gråta. Det gör ont i min själ. Det jag då tyckte var roligt ser jag nu bara är trasigt, fullt av ilska och självhat.

Och nu sitter jag här och vill få ur mig vad som är skillnaden idag men hittar inte riktigt ur träsket som filmen drar ner mig i. Och det är ju precis det. Den sanning som filmen visar, att det är sjukt mycket man måste och borde göra. Den sanningen är precis så här destruktiv.

En av de första insikterna som jag fick att arbeta med, och som jag tror att filmen ändå hjälpte mig att komma fram till, var att det bara finns en enda sak som jag borde. Eller måste. En enda sak. Ingenting annat betyder någonting. Ingenting annat är viktigt. Och om jag kunde släppa allt annat så gjordes det plats för lugn. Och ljus.

Det enda jag måste göra är att andas.

I lugnet och ljuset började jag sakta förstå vad det var jag alltid saknat.

Mig själv.

I tonåren började det pratas om det där med att man skulle vara sig själv. Jag minns att jag inte förstod vad det betydde. Jag var ju olika beroende på vem jag umgicks med. Och det var ju positivt att kunna smälta in. Och jag tog intryck av väldigt många olika människor. Det bästa hos folk gjorde jag till mitt. Jag skapade mig själv lite som Dr Frankenstein skapade sitt monster.

Sånt som jag läste och sånt som folk sa gjorde jag till mina sanningar. I alla fall om det kom från någon respekterad, alltså någon som jag märkte var populär eller autkoritär. Så fortsatte det. Ända tills det inte gick längre för ett år sedan.

Trots att jag alltid (alltid!) känt att någonting saknats, någonting varit fel, så har det varit omöjligt att förstå vad. För det som är sant är ju sant. Det man måste måste man ju. Och så som man ska vara enligt sin egen sanning ska man ju vara för att duga. För att vara värdig, för att få finnas, för att få ta plats. Jag skulle vara allt: rik, fattig, framgångsrik affärskvinna, konstnär, snygg och kraftfull, skör och hemlig. Och så vidare. Jag hade plockat sanningar från alla typer. Helt oförankrad och med noll koll på min egen inre kompass och sjukt lost in translation.

Förstå att det var en lättnad att låta meningen ”du behöver bara andas” sjunka in.

Du behöver bara andas.

Du behöver bara vara.

Du. behöver. bara. vara.

Du kan välja en ny sanning

Jag var arg hela tiden.

Kanske såg du inte det. Jag tror att det inte märktes, för när jag var ute bland er körde jag ett race. Man kanske kan kalla det för en mask. Det var lite så det kändes.

Jag kände en massa känslor och var inte rädd för att visa dem. Högt och lågt, glatt och ledset. Jag oroade mig inte alls för att berätta för alla vad jag hade för känslor för saker som hände runtomkring mig. Jag kunde reagera starkt på saker, och mina känslor var på riktigt, men, något saknades.

Det saknades ett djup. En tillhörighet. En insikt.

Det fanns ingen förankring.

Känslorna flög omkring.

”Det är så bra att du visar vad du känner”, sa du.

”Jag beundrar verkligen dig för att du inte är rädd att visa vad du känner”, sa någon annan.

Jag hörde vad ni sa och tänkte att jag säkert var en bra människa som hade tillgång till mina känslor på det där sättet.

Men hur kom det sig då att det innerst inne bara var tomt? Och varför skrek hela mitt inre av ilska? Varför pendlade jag mellan att vilja avgrundsskrika och bara sätta mig i en mörk skog och bara låta tårarna rinna?

Bakom skratten, bakom leendena, bakom gråten, bakom utskällningarna fanns den ultimata sorgen. Så. mycket. sorg.

Jag hade ingen koll.

Har egentligen fortfarande inte koll. Vad var det jag sörjde?

Allt. Tror jag.

Och ingenting.

På samma gång.

Många år av smärta i höft och rygg. Ett helt liv av slit utan egentlig mening. Att jag haft en barndom. Att ha blivit lämnad. Att ha varit på ett sätt men blivit ett annat. Av brist på allt jag inte hade. Att andra hade allt det där som jag inte hade. Avundsjuka.

Jag sörjde att jag innerst inte var den person som jag utgav mig för att vara. För det var något som saknades. Som alltid saknats mig. Som jag inte visste vad det var för jag förstod inte vad det betydde. Det jag nästan föraktat att folk snackat om är så viktigt för jag förstod inte vad det betydde.

Den starka kraften som brinner inom mig skavde. Jag liksom brann upp inifrån och blev mer och mer frustrerad. Argare och argare, tröttare och tröttare. Ju mer meningslöst det kändes desto mer ville jag ändra på det, så jag kämpade ännu hårdare med allt som jag trodde spelade någon roll, mest för att andra sagt att det var viktigt.

Jag sörjde att det inte fanns någon plats för min kraft. Det kändes som sånt slöseri.

Mitt själv. Jag. Den jag är. Den kraften. Det var ju jag. Det var ju mig själv jag saknade, det var ju jag som inte hade fått ta plats i mitt eget liv.

Jag trodde förut att jag är det ni ser. Den här kroppen. Det var vad jag lärt mig, och jag trodde på det. Stenhårt. Som jag slet för att få kroppen att fungera, passa in, inte vara ful och tjock som den hela tiden tycktes vilja vara.

Men det visade sig att jag inte kunde ha mer fel.

Hade du koll på det? Att vi faktiskt inte är våra kroppar? Utan att de vi faktiskt är, är den kraft som lever i kroppen? Att det finns en annan sanning som du bara hittar om du lyckas rensa bort alla måsten och borden som du går omkring och tror att du måste göra.

Den sanningen som du bestämt dig för att leva efter är en. Dina nära och kära kanske har tagit till sig snarlika sanningar, men du märker i era konflikter att de faktiskt skiljer sig åt. Och tittar du på grannen som du inte känner alls ser du det supertydligt.

Så här kommer den viktigaste och bästa sanningen av de alla:

Du kan välja en ny sanning. img_1518

Time to rise

img_1459Resultatet av valet i USA blev inte vad jag hade tänkt mig. Inte vad jag hade hoppats på heller. Min första reaktion var att jag ville kräkas. Kunde knappt andas. Helt förtvivlad blev jag och torkade många tårar.

Hur kan människor vara så blinda? Hur kunde det gå så här? Vad är det som de ser som jag inte ser, och framförallt, tvärtom. Vad är det de inte ser? Hur kan de missa att Trump är en kappvändare och hativrare av rang? Hur kan de lockas av det? Jag började prata om Hitler. Och tårarna rann.

DÄR….

…ska jag inte vara.

Jag skrev igår att jag lärt mig en massa saker. Och idag kom valresultatet som en välkommen utmaning. Det gick så lätt att vända tanken. Resten av dagen glittrade.

Förnekelse?

Nej, jag förnekar inte händelsen. Jag förnekar inte att det blir oroligt i världens ekonomier och att det finns en stor osäkerhet i vad som ska hända nu. Jag förnekar inte det möjliga allvaret.

Men, jag förnekar händelsens påverkan på mig.

Blir Trump en bättre president om jag blir rädd och orolig?

Blir du mindre rädd och orolig om jag gräver ner mig i hur hemsk han är och pratar om det hela dagarna och förfäras över hur dumma amerikaner är som valt honom till president?

Kommer vårt kollektiva negativa, oroliga och av rädsla uppbyggda samtal att leda till att valresultatet reverseras och Trump oväljs till president? Eller kommer det att stärka Trumps anhängare i att tro att världen faktiskt inte är så farlig som han fått det att verka som?

Eller är det så att om jag inte respekterar valresultatet och de människor som valt honom som president, och blir rädd och orolig för hur framtiden ska bli, faktiskt gynnar exakt de krafter som gjort det här möjligt från början?

Jag gör väldigt mycket bättre nytta om jag istället fokuserar på att finnas här, vaken, tillförlitlig, kärleksfull och trygg. Kanske till och med rolig ibland (tycker jag själv i alla fall).

Det är tid att resa sig upp. Ta en dusch. Torka tårarna. Gå ut i världen och gör den till den helt trygga plats den är. Det är inte världen det är fel på. Det är människorna. Och det är du och jag som är människorna. Vi hör alla ihop och är vi trasiga i en ände får vi helt enkelt samarbeta och laga det som är trasigt.

Det gör oss inte till bättre människor om vi gräver ner oss i allt elände. Jante får dra för det är dags att sluta gömma oss bakom en falsk blyghet och vara rädd för att vara exakt så kraftfulla som vi är.

Så, det här är några saker som jag kunde göra idag:

  • Le åt de jag mötte i snömodden på gatan.
  • Rita hjärtan på snötäckta bilar.
  • Åka till mamma och hjälpa henne med grejer.
  • Krama mina barn.
  • Prata eller skicka hjärtan till några vänner.
  • Berätta för kollegor att jag tycker de är grymma.
  • Dela kärleksmeddelanden på Facebook och instagram.

Sjukt kul. Jag kallar dig som läser det här till att joina. Bara skit i att förfäras. Gråt först, för eller hur, man måste väl få ta sig igenom sina känslor. Gråt, sörj, och släpp. Gå vidare. Straffa inte dig själv för Donald Trumps (eventuella) dumhet.

Time to rise!

 

Det händer små mirakel hela tiden

HöstminneMitt liv har blivit helt magiskt.

Helt.

Jag tittar ut genom fönstret från bussen som kör över Västerbron och jag känner ingenting annat än en enorm kärlek skölja genom mig när jag ser det vita snölandskapet. För första gången ser jag hur sjukt vackert det är. Hur fantastisk den här planeten faktiskt är.

Det händer mirakel hela tiden. Små underbara kärlekshandlingar som antagligen funnits där hela tiden, men jag har valt att inte se dem.

Människorna på bussen ser visserligen trötta ut, men jag vet, att bakom tröttheten finns det så sjukt mycket tankar, idéer och kreativitet. Och kärlek.

Jag blundar och fokuserar på det jag vet finns bakom deras vardagsmatta blick och tänker att jag ger dem värme, glädje och kärlek. Belöningen kommer direkt. Exakt det jag tänkt att jag givit människorna på bussen strömmar igenom mig.

Värme, glädje och kärlek.

Den lilla flickan mittemot mig har somnat och mamman försöker utan resultat att väcka henne. Det är dags att gå av snart. Hon försöker sätta på sin dotter mössa och vantar med handväska och shoppingkassar i knät. När jag erbjuder mig att hålla i kassen och väskan får jag en oproportionerlig dos tacksamhet tillbaka.

Det här är en stor del av min vardag nu. Allt mitt slit med personlig utveckling börjar äntligen betala sig. Till slut har jag fattat vad som saknats. Äntligen har jag fått kläm på vad det handlar om. Och jag har min hittills livslånga existentiella kris att tacka, den har tagit mig på sjukt många kringelikrokar, och ”om detta vill jag berätta”.

Men hallå vad har hänt med Mona? Har hon blivit helt galen? Ska man bli orolig för henne, att hon gått med i någon sekt eller så?

Tro mig. Ibland undrar jag också. Är det här för bra att vara sant? Är det verkligen hållbart att gå omkring och se på världen med sådär positiva ögon? Är inte det farligt? Ser hon inte lidandet? Det som är så mycket skit som händer hela tiden i världen. Hur kunde det bli så här?

Ja, hur kunde det bli så här?

Ja, hur?

Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja, men det finns en story att berätta och den vill ut. Den är både lång och brokig samtidigt som den går både på bredden och på djupet. Den har helt enkelt väldigt många dimensioner. Så jag får väl helt enkelt bara börja lite så här.

Och om någon undrar så har jag inte gått med i någon sekt. Men jag har lärt mig så mycket som jag vill dela med mig av. För det är viktiga saker och viktigt att prata om.

Varför kärlek alltid kommer att vinna över hat

Det var meningen som cirkulerade min hjärna när jag såg Michelle Obamas tal imorse.

I djupet av mitt hjärta vet jag att det är sant. Men går det även att bevisa?

Går det att visa att en kärleksfull handling alltid vinner kraft över hat? I första anblicken ser det kanske inte ut så. När man ser på världen genom de ögon som vi har genom de berättelser om krig, våld och förföljelse är det som om offren inte bara är offer, utan även förlorare.

Men är det verkligen så?

Jag tror inte det. För vore det så skulle världen se annorlunda ut. Hade det inte varit så att kärleken varit starkare hade det inte stadigt blivit bättre i världen. Färre krig, mindre svält, bättre förutsättningar för människor världen över för varje år som går.

Kärleken tar mark hela tiden. Hat kan tyckas starkt och kraftfullt. Men. Egentligen är det ingenting annat än rädsla. Och vad finns det egentligen att vara rädd för? Endast kärleken är sann. Fundera lite på det här, den här insikten var det som fick saker att bli tydliga för mig: På samma sätt som mörker är brist på ljus är rädsla inget annat än brist på kärlek.

Därför finns det inte något annat sätt än att låta kärleken växa om man vill vara med och bygga en bättre värld.

Se på allt vi skapat, vi människor. Vi ojar oss ofta över alla civilisationers fall. Men va? Allt som är uppbyggt? Alla smarta lösningar? Alla kärleksfulla handlingar som pågår varje enskild dag överallt. Det är dags att börja se dem för vad de är. Vi fixar och grejar och vill att det ska bli bättre.

Vi väljer att vända blicken mot den som är ensam och säga ”ojojoj så det ser ut i världen idag, ingen bryr sig om någon annan”. Det är definitivt inte sant. Överallt älskar människor varandra, tar hand om varandra, hjälper varandra.

Vi väljer att titta på kriget och förfäras över den ondska som råder. Vi väljer att se på sjukdom och död som det enda verkliga i livet.  Och när vi är friska, lever i fred och har det gott väljer vi att göra det med skuld gentemot de som inte har det ”lika bra som oss”.

Det hjälper ingen. Allra minst de som är drabbade av det vi förfäras över. Att vi får skuldkänslor leder ingen vart. Det som är vårt kollektiva ansvar är att ta hand om oss själva på ett sätt så att vi kan glädjas över det vi har, så att vi kan sprida vår glädje och dela med oss av det vi har och det vi byggt upp. Vi behöver lära oss att skilja på egen sorg och andras sorger. Så att vi med lätthet kan göra det jobbet som leder till en bättre värld – att vara kärleksfulla varelser, ta kärleksfulla beslut, kämpa för att vända uppfattningen i det egna sinnet om att man är under attack.

Att basha de som gör ont leder ingen vart. Gör gott själv. Låt det kärleksfulla och ljusa i dina tankar och handlingar speglas ut i världen. Det är det viktiga jobbet du ska göra. Att gnälla på andra som inte är det hjälper inte.

För att knyta ihop säcken till Michelle Obama så vill jag påstå att det är precis vad Michelle gör. Hon tar ett perspektiv som är hennes eget, och förklarar fenomenet. Hon pajkastar inte. Hon lyfter sig över konflikten och beskriver vad det är som händer. Så konstruktivt det går när hon själv befinner sig i den grupp som är attackerad.

Sluta klaga. Se på världen med kärleksglasögon. Lyft blicken.

Det är min uppmaning. När vi reser oss från geggamojan och ojandet kan vad som helst hända.

En meditation du inte kan vara utan

På senare tid har jag blivit lite av en meditationsjunkie. Många gånger med påträngande likhet med Eddie i Absolutely Fabilous, the movie, när hon sitter på toaletten och skäller ut Buddha för att hon inte får hjälp trots alla Ohm hon gett honom. (Se filmen, det är kul).

Hur som helst så gör meditation hela skillnaden. Även om det ibland handlar om att blunda och andas på tunnelbanan.

Jag kommer ner i varv. Slutar ta på mig problem som inte är mina och får en klart ökad möjlighet att se klart.

I mitt sökande efter bra meditationer (man kan ha olika behov olika dagar) hittade jag en meditation som är så fantastiskt konstig och rolig så jag måste dela med mig av den.

Man kommer åt sitt ”ha-ha-center”. Bara det. Sjukt och sjukt roligt. Men så är det ju också en guiden smile meditation.

SMILE!