Hanne Kjöller skriver idag på DNs ledarsida om gnälliga småbarnsföräldrar. Idag är det lättare än någonsin att kombinera jobb och barn. De som gnäller är enligt Hanne de som har bra betalda och utvecklande jobb. De har max två barn och har fått barnen sent i livet. Att få barn sent i livet är absolut ingen självklarhet och Hanne Kjöller undrar varför dessa föräldrar inte bara kan vara lyckliga över att de kunnat få barn över huvudtaget. Dessa föräldrar försöker lägga pussel med vardagen och alltså ser de sina barn som pusselbitar. Denna föräldragrupp tar heller inte ansvar, vilken form av ansvar vi inte tar har jag inte riktigt fått kläm på.

Hur mycket bra Hanne Kjöller än brukar skriva. den här gången är hon ute och cyklar. Med resonemang som liknar ”det finns alltid de som har det värre” ska vi bara gilla läget. ”Har du brutit armen? Jaha, men det är inget att gråta över, tänk på de som brutit både armar och ben, lilla vän…”

Vidare så har Hanne Kjöller träffat en massa andra sorters föräldrar, de som har många fler än två barn, de som har lågavlönade jobb och de som har trillingar. Förvånansvärt nog så äger just den senare kategorin föräldrar förmågan att sniffa sina barn i nacken, njuta av glädjen att lukta på dem och ser barnen som det bästa som hänt dem.

Det är som i en saga. Svart eller vitt. Antingen har du många barn och lite pengar, är god och klarar allt. Motgångar är ett ord som inte existerar. Eller så har du pengar, har få, antagligen bortskämda barn som man inte vill ägnatid åt för man är ond, gnäller över sina barn och ser bara motgångar.

Tänk om allt var som i en saga. Då skulle alla vi som är lite mittemellan också få plats. Vi som njuter av varje stund med barnen och önskar ingenting annat än att ha mer tid med dem även på vardagarna. Eller kanske ”ha tid” skulle vara bättre uttryckt. För det är vad jag tror gnället handlar om, i alla fall i mina kretsar.

Nej, det är inte kul att hämta sina barn klockan fem på dagis, skynda hem och laga mat innan de somnar eller utveklas till rabiata monster för att de missat sovtåget. Snoriga eller inte, de är trötta efter mer tid på dagis än vad du själv lagt på arbetsplatsen. Det är inte så mycket lukta i nacken som hinns med där för nästa morgon ska de vara på dagis igen helst halv åtta för att man ska vara på sitt lilla jobb igen klockan åtta.

Ja, jag vet att vi har det bra i Sverige, vi har det bättre nu än förr. Men hade ingen klagat så hade vi kvinnor fortfarande haft en ganska enahanda tillvaro som hemmafruar. Eller så hade vi varit bundna till att bo på mormors eller farmors bostadsort för att få hjälp av dem.

Ska vi ha någon form av jämställdhet på arbetsmarknaden samtidigt som föräldrar och barn ska kunna ses är det nödvändigt med ett socialt system som fungerar och en förändring av arbetsmarknaden. Vad hände med frågan om sex timmars arbetsdag? Utslaget på en familj skulle vi fortfarande jobba tolv timmar per dygn, räcker inte det? Det borde väl motsvara ungefär vad mannen jobbade tidigare när kvinnan var hemma? Då kunde vi hämta våra aningen mindre snoriga barn klockan tre och hinna gosa lite i nacken också.

Det finns något konstruktivt i gnället. Det leder framåt. Genom att yttra de problem som finns så kanske någon med rätt lösning hör och delar med sig av den. Indirekt inbillar jag mig också att det kan leda till politiska valresultat. Det är en form av opinionsbildning som pågår.

Är det inte så att det inte bara är lättare än någonsin att kombinera jobb och barn utan också den första gången vi gör det? Det är klart att systemet inte är perfekt, även om det är på god väg.

Jag avslutar med ett citat från Hanne Kjöllers artikel…

”Så sluta deppa. Gå hem och dofta ditt barn i nacken, känn på det mjuka sammetsskinnet, bit i en tå och killa henne tills hon storknar av skratt. Och gläds åt att under sisådär 20 alldeles för korta år få dela din vardag med denna bedårande lilla människa.”

… om du hinner!

Kommentarer

Absolut, sug i nacken. Jag håller med! Meningen med livet! Känslorna för sina barn eller kicken av karriär och annat?… får jag lägga en länk till din blogg på min? gott nytt år kära mona.