adventsidyll, skolproblem och engagerade åklagare

Den första december. Ledig helg, vaknar av ”mamma” och de där tassande småspringande stegen. ”Kom och gosa”, säger jag och sen gosar vi. När barn nummer två vaknar och tassar in hon med är lyckan fullständig. Pappan snusar vidare men blir väckt när teskedsgumman börjar.
Jag hämtar vindruvor och vi ligger där allihopa och kramas och lyssnar på teskedsgumman. Sen går vi vidare och kollar på avsnitt ett av ”En riktig jul”, det blir en mysig julkalender, det märks redan nu.
Tänk att lyckan hela tiden funnits här, så nära, men jag har inte sett den. Sorgligt! Jag är glad att ha lyckats öppna mina ögon.

Har också tänkt vidare på det där med skolan. I Sverige har man i skolan satsat på att individen ska ses. Varje elev ska ha en individuell utvecklingsplan. Inget känns mer naturligt än detta i min syn på skolan. En jättebra tanke. Många skolor har dock haft problem med att hitta fungerande former för detta. Annat som inte tagits med i beräkningarna är vilken tid detta tar för lärarna och eleverna. Som mentor eller handledare för ett visst antal elever ska man ha en övergripande kontroll över dessa elever. Som ämneslärare måste man vidarebefordra all information om eleverna och tydliggöra dess utvekling i ämnet för mentor, elev och förälder. Detta tar tid. Bara det praktiska att skriva 100-150 väl genomtänkta och nyanserade omdömen inför utvecklingssamtalen tar några fulla arbetsdagar.
Stressade lärare och lärare som känner sig frustrerade och otillräckliga är väldigt vanligt. Stressade lärare leder naturligtvis till sämre kvalitet på undervisningen.
Det har, delvis i och med individualiseringen av undervisningen blivit påtagligt mycket mer ansvar och mer att göra för lärarna men ingenting har tagits bort.

Många lärare tycker att det är onödigt med Individuella utvecklingsplaner i de fall där allt fungerar för eleven. Man satsar på utvecklingsplaner för de som behöver det för att över huvud taget klara skolan. Det är klart att även de elever som fungerar ska utvecklas de med. Samtal om vad som är viktigt i livet, vad man vill med sin framtid, hur man tänker om sin egen skolgång borde vara centrala och en naturlig del av skoldagen.

En tredje sak som jag vill reflektera över idag är misshandelshistorien där fem grabbar i 15-årsåldern sparkat en jämnårig till döds. Historien är så vidrig och sorglig att jag inte ens orkar tänka på det. Däremot är jag väldigt glad åt att se åklagare Jens Nilsson in action. Han går rakt på sak och säger att det inte spelar någon roll vem som gav den dödande sparken. De har alla varit med på misshandeln och därför är de alla skyldiga. Försvararen Leif Silbersky såg lite dämpad ut och uppgav att han var förvånad över detta kollektiva åtal.
Nu återstår att se vad lagen tillåter. Jag hoppas inte historien upprepar sig så att dessa grabbar slipper ta konsekvenserna för sitt handlande för att de skyller på varandra. Inte för att jag förespråkar lynchning av de skyldiga men det är dags att vakna nu. Det är dags att inse att människokroppen är skör, man kan inte slå hur hårt som helst. Alla verkar inte fatta det. Eller så ville de verkligen ta död på grabben. Varifrån kommer all islka?
Det känns i alla fall befriande att se en åklagare med lite engagemang. Äntligen. Heja Jens!

Ja, det var lite grummel i adventsidyllen. Vi jobbar på olika nivåer här…

Kommentarer