Att stå till svars för ett betygssystem som…

…inte är fullt tillfredsställande är inte alltid min favoritsysselsättning.

Idag blev jag kallad subba. (visserligen mycket tyst, det var nog min arga röst som möjliggjorde för övriga elever att uppfatta vad eleven sagt när jag bestämt förklarade att jag inte ville bli kallad det)

Anledning? Jo, eleven som yttrade det vackra ordet hade just fått veta att dess prestationer inte räckte till ett VG.

Anledning? Jo, eleven har inte öppnat boken på hela terminen, pratat bort genomgångar, och helt enkelt inte lyft ett finger för att lära sig något på hela terminen och på köpet tappat delar av det eleven innan kunnat.

Anledning? Finns säkert flera men jag har inte tillräcklig kunskap eller mandat för att gå närmare in på detta här.

Jag blev i alla fall mycket upprörd över att eleven valde att skrika ut sin ilska och skulle ta den diskussionen över hela klassrummet. Jag blev också upprörd över att eleven över huvudtaget var fövånad över sitt sänkta betyg. Dessutom blev jag upprörd över att eleven valde att rikta sin ilska mot att andra elever som enligt denna elev är så mycket mer korkade än eleven själv och som dessutom har haft mycket stor frånvaro under året kunde få samma betyg som eleven.
Samma elev har under terminen hävdat att den inte behöver jobba.

Anledning? Jo, det är kunskaperna som räknas, inte hur mycket man jobbar.

Eleven har rätt i det. Vi har här definitionen på en person som lärt sig sina rättigheter, men inte sina skyldigheter. Kopplingen arbete-resultat? Nej, inte här… Ursäkta mig om jag småmyser över att elevens kunskaper i slutändan har visat sig inte räcka till… Jag är en hemsk människa.
Fler bevis på att jag är en hemsk människa fick vi när jag blev upprörd. Jag kunde inte behärska mig och skickade ut eleven skakandes i kroppen med ett vrål. Jag var rent ut sagt skitförbannad och använde min makt som lärare (om nu lärare har någon sådan kvar) och förvisade den som var dum istället för att lugnt och behärskat bara förklara att det var en löjlig diskussion. Så här kan det bli när jag blir överrumplad samtidigt som jag ligger under press.

Att sätta betyg är bland det värsta jag vet. Jag hatar att bedöma människor. Liksom jag hatar att döma människor. För mig är det viktigt att jag sätter rättvisa betyg varpå jag vänder ut och in på mig själv för att försäkra mig om att alla har fått alla möjliga chanser att bevisa vad de kan. Om så krävs får de chans på chans. Det händer inte sällan att det är jag som är frustrerad över att elever inte når ett visst betyg medan eleven inte visar ett tecken på att ens bry sig.
Dessutom har jag full förståelse för att en elev som kämpar och kämpar för att nå en viss nivå och inte når dit tycker att det känns jävligt att en annan som i proncip bara glider in och skriver proven när det behagar kan få samma betyg. Det finns liksom inget att diskutera där. Visst är det orättvist!

Dessutom tycker jag att betygssättning stör mitt undervisande. Det blir för mycket fokus på att ha underlag för betyg istället för kreativt och intresseväckande arbete. Det är fullt möjligt att kombinera dessa två. Men det kräver en högre nivå av pedagogiskt tänkande som jag tror att man bara når med massor av erfarenhet och reflektion. När man har bråtton med planeringen så blir det oftast enklaste vägen ut. Det betyder antingen föreläsning eller bok + frågor. Själsdödande! Att se unga människor sitta på sina små rumpor och sitta, sitta, sitta. BLÄ! De ska röra på sig. Tänka fritt, utveckla sig. Vi håller på som om de ska matas som små bäbisar. Sen ska de spy upp det vi just matat dem med. Nej, nej nej! Jag gillar’t inte.

Hur ser vi ut om 10 000 år???

(om vi finns då).

Är det någon som undrar varför jag ska sluta som lärare?

Kommentarer