Au revoir ni intressanta vindfynd


Resultatet
Bara det vi använder och sånt vi kommer att använda när vi bor större.

Sex timmar tog det. Jäklar vad kontorsråttorna har jobbat nu. Ett tag trodde jag faktiskt inte att det var möjligt att bli klar. Nu är förrådet typ fullt fast med en gång. Ändå har vi fyllt de fem containrarna i grovsoprummet till bredden. (Hoppas ingen i vår BRF läser det här…). Det blir så när man tycker att det är superviktigt att spara alla sina gamla nallar, dockor, böcker. För varje rensning kommer jag ett steg närmare friheten. Den här gången sa jag tom hej då till Alexis.

Alexis
Alexis

Min kära gamla nalle med bara ett öga kvar och ett stort sår på ryggen som luddblöder rejält. Dessutom luktar han fortfarande lite svagt av parfymen som jag tyckte att han behövde för sisådär en trettiotre år sedan. Den där djävulsliknande grejen med självlysande ögon som jag fick av Nettan och Anne på min tjugoårsdag när vi var au pairer i Providence, Rhode Island. Ursäkta mig, men varför har jag inte kunnat slänga den förut?

Tjugoårspresent med självlysande ögon
Tjugoårspresent med självlysande ögon

Eller de där oändliga kartongerna med skolböcker. Jag tycker att jag anstränger mig varje gång, men de tar liksom aldrig slut. Nu tror jag ändå att det här blev de sista.

De gamla skolböckerna
De gamla skolböckerna
On y va

Jag kommer fortfarande ihåg första dialogen:

– Ah bonjour Christine!

– Ah salut Marianne, ca va?

– Ca va bien, merci, ca va?

– Ca va.

Lite senare sa de också Au revoir! Precis som jag, idag, till det fysiska beviset att jag faktiskt läst franska.

Jag kommer alltid att minnas den dialogen antingen jag har kvar boken eller inte. Vill jag återuppta franskan så lär det knappast bli med hjälp av On y va. Inte heller har jag för avsikt att ens ta i den här misshandlade lilla prinsessan som en gång var bara min… Båda armarna av, håret har aldrig gått att få styr på och ansiktet helt intryckt. Nä, inte ens Lilla L är det minsta intresserad. Så hej då! Det var kul, men…

Min finaste blunddocka
Min finaste blunddocka

Den här gången klarade sig inte ens väskan, den där som hängt med genom hela mitt vuxna liv. Den med det heligaste innehållet. Väskan är Solna Orienteringsklubbs vidrigt fula orangea väska som hängt med på otaliga träningar, tävlingar och läger. Innehållet – mina gamla dockor och nallar som jag av någon outgrundlig anledning inte klarat att frigöra mig från. Förrän nu.

Väskan
Väskan

Jag har nästan aldrig öppnat väskan. Har alltid tänkt att det som ligger där i ska vara så himla nostalgiskt viktigt. Idag tog jag en titt och hittade en massa grejer som jag tycker mig ha minnen av att aldrig egentligen ha gillat. Vad är det här för jäkla handdocka som jag inte kunnat släppa ifrån mig till exempel? Jag lovar att jag kommer ångra att jag slängde den när jag vill spela en dockteaterpjäs som handlar om ett försäljningsteam på affärsresa.

Vad är det här egentligen för något?

Och den här lilla sötnosen, som jag inte ens vet om hon är min? Hoppas nästan att mamma rycker in här. Om ens hon minns.

Docka
Docka som jag egentligen aldrig gillat...

Bästa och mest intressanta fyndet av alla gjorde dock John. Just som vi konstaterade att vi var dåliga genusföräldrar som sa att vi skulle spara Bigglesböcker till Stora F och Kittyböcker till Lilla L så dök det här – dagen bästa fynd upp.

Dagens fynd
Dagens fynd
Flickor göre sig icke besvär
Flickor göre sig icke besvär

Kommentarer

Aaah, en gammal orienterare till!:) Hm, undrar om inte min kusinfamilj också var ”TOKar”??? Eller hur var det nu, känner du någon Ylva Axelsson tex?

Blir riktigt motiverad att röja upp ordentligt i mitt också nu. Finns både gamla skolböcker och annan dynga där. Tror dock jag slängt mina gamla orienteringsprylar (sprang för Täby OK).