Barn blir stora och vad man egentligen inte vet om ketchup

Stora F. Stora, stora F.
Milstolpe.
Alldeles själv gick han hem från sin kompis idag.
Så liten där sex våningar nedanför.
Skrev i sin bok innan nattlampan släcktes.
Lilla L fick också plats i sängen.

Lilla L. Stora lilla L.
Så lycklig hon blir när storebror kommer hem.
Men hon var nog rätt nöjd med att få spela Mario Kart helt själv dessförinnan.
Ingen som skäller när hon kör in i sargen.

Och jag – jag vet ingenting om ketchup:

När lilla L blir arg pekar hon med hela armen.
– Du ska inte göra så, man får inte göra så mot sina barn.
Det är hårt. Det svider.

Men när hon leker bäbis vid matbordet och man ska mata med korv och man matar med en bit korv som hamnat utanför ketchupstråket och hon skriker
– Ge mig ketchup!
Och man svarar
– men du har ju ketchup där,
och hon vrålar – just det – ”NÄÄÄ DU VET VERKLIGEN INGENTING OM KETCHUP”.

Då…

Kommentarer

Ibland läser man något som gör att man alldeles kristallklart förstår varför man älskar sina barn.
Ja, dom är ju inte det längre.
Dom är stora nu, men man älskar dom ändå.
Kanske för att dom blev det.
🙂