Be aldrig om ursäkt

Zebulon Macahan
Bilden har jag hittat här; http://www.lotten.se/2007/04/matlagningshandlingslistetrubbel.html

Vana: Handling som utförs regelbundet, i vissa fall nästan rituellt, Goda vanor är bra att ha. (Tack Kristina).

Min värsta handling som utförs regelbundet? Jag vet vad det är, men för att kunna förklara varför den är den sämsta behöver jag gå igenom några andra dåliga vanor.

Det skulle kunna vara martyrskapet som jag använder som ett tänkt maktmedel på hemmaplan. Det där som får mig att sucka högt och förklara hur synd det är om mig som måste plocka upp den där klädhögen på golvet eftersom ingen annan gör det. Eller som säger ”Ja, jag gör väl det då” bara för att få vederbörande att förstå att det faktiskt är en uppoffring från min sida. Det är en mycket dålig vana.

Det skulle också kunna vara något matrelaterat. Den där ovanan att sitta och pilla i skålarna när jag egentligen ätit färdigt till exempel.

Att konsekvent vara inkonsekvent mot barnen är en dålig vana. Vissa saker kan förklaras vara strängt förbjudna eller åtminstone riktigt dåliga ena dagen för att släppas helt på nästa dag. Dålig vana.

En annan riktigt dålig vana jag har är att när något går fel av någon anledning så slår jag alltid på mig själv, oavsett hur många andra som varit inblandade i saken så ser jag min del i det hela som avgörande för misstaget.

Var och en för sig av dessa dåliga vanor är ju illa nog. Det är också illa att jag inte har något som helst problem med att bara ösa ur mig egenskaper jag har som är dåliga. Att jag är medveten om mina brister och ändå inte gör något åt dem. Utan ursäktar mig istället. Och är det något jag är riktigt bra på så är det att säga förlåt. Jag är så bra på det att jag nästan ber om ursäkt för att jag finns. Att krypa är skönt för den som inte kan gå.

  • Jag plockar upp klädhögen och ber om ursäkt för att jag suckar.
  • Jag äter upp morgondagens lunchlåda, säger förlåt och jag låtsas inför mig själv att det är sista gången.
  • Efter en inkonsekvens ber jag om ursäkt för att det kan verka förvirrande att olika saker gäller olika dagar.
  • När något gått fel ber jag naturligtvis också om ursäkt eftersom det oftast till största delen är mitt fel.

Alla dessa ursäkter, det finns säkert fler, men det här räcker säkert för att göra min poäng förstådd. Kan hända att det kan vara befogat någon gång då och då, men till och med min egen son tycker att jag är jobbig som säger förlåt hela tiden. Jag trodde att det var bra. Förut trodde jag faktiskt på fullaste allvar att det var en bra vana att be om ursäkt. Att det tydde på att jag var en människa med självinsikt och att det var eftersträvansvärt att vara medveten om sina brister. Det senare kan i och för sig vara gott, men det är väl för bövelen inte högintressant för omgivningen att informeras om dem hela tiden! Det enda som händer är att jag sätter mig själv i underläge och det är nog en av de vanligaste formerna av rädsla. Det är helt enkelt symptom på bristande självkänsla och rädsla för att lyckas. Hur hanterar man framgång? Om jag helt enkelt slutar med alla mina dåliga vanor så blir det ju bara det bra kvar och då kan det ju hända att jag tappar balansen. Det är också en rädsla för att få kritik. Hellre förekomma än förekommas, alltså bättre att säga förlåt innan skället kommer, för säkerhets skull.

Troligtvis är en bidragande orsak också önskan att vara folk till lags och att uppfattas som snäll och trevlig. Men jag måste verkligen ifrågasätta den önskan. Är det verkligen snälla och trevliga människor vi beundrar mest? Vill jag verkligen att det ska vara det man säger om mig? ”Jo, hon är snäll och trevlig, precis som den där kon vi träffade i  hagen på landet”. Jo, visst, jag vill vara snäll, men hur snäll måste jag vara? Måste jag bara vara snäll? Och är det verkligen snällt ursäkta sig för allt och alla?

Vet ni vad Zebulon Macahan, ni vet han i familjen Macahan, har för måtto? Jo: ”Never apologize”. Han är snäll. Men han är också respektingivande, och riktigt tuff. Det är väl mer eftersträvansvärt än någon sorts pöl av ingenting.

Jag MÅSTE sluta ursäkta mig. Har jag inte ursäkten att ta till så får jag ju faktist ta mig i kragen och se till att jag inte gör alla dessa saker som leder till att jag känner att en ursäkt är på sin plats. Det skulle kunna vara så enkelt som att:

  • Inte plocka upp klädhögen
  • Låta bli att äta upp morgondagens lunchlåda
  • Helt enkelt bestämma vad som gäller och plocka bort regler som jag inte följer i alla fall
  • Inse att allting inte är mitt fel

Min värsta vana ska jag sluta med. I morgon har jag min första ursäktfria dag. Jag tänker inte be om ursäkt ens om det är befogat, bara för att. Så förlåt i förväg om jag är otrevlig mot dig i morgon…

Kommentarer

Och du är kung på konstruktiv kritik och att lyfta människor. Snälla sluta aldrig som lärare, du är en sådan som verkligen behövs där ute.

Jag tror att jag ska vara lite mer selektiv nästa gång, det känns som vi behöver ett paus från svåra uppgifter. Ska försöka bläddra fram något roligt.
Och jag håller med om att det här är ett fantastiskt sätt att lära känna varandra på.

Har samma vana, beteende, känner igen mig fullt ut. Kan bli arg både på mig själv för att jag ber om ursäkt för den jag är och det jag gör. Jag kan dessutom bli vansinnigt arg på de som aldrig ber om ursäkt, som min man t.ex. han tycker att han kan vara hur sur som helst och sedan behöver han inte be om ursäkt för det.
Men när jag insåg och iakttog att min äkta hälft inte bad ursäkt då har jag slutat be om ursäkt för att jag har behov att uttrycka, humör, är martyr, har ångest eller vad det nu är…
Tänker att medvetandegöra sig är ett steg i rätt riktning, och en sak kan du vara säker på att allt är inte ditt fel och inte heller ditt ansvar. Alla har ansvar och du kan inte ta allas…

Grym text, gillar strukturen hur du bygger upp den med tydlig tanke, tydlig bakgrund som du sedan använder som exempel 🙂 (Nu är svenkläraren framme)

Till nästa unblock:Ta nu en skrivuppgift som vi vill stå bakom…

Tror att @opedagogen (Marie) och @novawebbshop (Rebecka) tycker att det är ännu knivigare än vi … (vi kanske ska ge dem dispans..)

Snyggt jobbat vännen, vi gör det tillsammans det blir lättare då. Tack för att jag får vara med och skriva tillsammans med dig även om det är svåra texter att skriva… Du är grym, Mona, och det är ett rent nöje att lära känna dig så här 🙂