Dags att inta divanen

41. Fyrtioett! Förtiett!

När man är förtiett ska man väl ha någon form av koll på saker väl? Det blir så tydligt att jag inte har det. Jag kan inte ens skilja på min egen vilja och vilja som jag borde ha för att jag vet att andra vill det.

Det kan blir på allvar. Jag kan slåss för något som jag förstått att man ska slåss för. Sen slår det mig efteråt att jag själv egentligen inte bryr mig ett skit.

Min lojalitet finner inga gränser. Har jag lovat något så har jag, det spelar ingen roll hur preliminärt löftet är, jag måste fullfölja. I kombination med stora problem med att säga nej blir det lätt väldigt mycket. Lägg sedan till att jag inte kan sortera bland saker jag vill, saker jag borde vilja och saker jag måste. Alltför ofta resulterar detta i att jag lovar, bokar in mig, dubbelbokar in mig eller överbokar i förhållande till min kapacitet och sedan ställer in i sista stund. Varje inställt evenemang som jag lovat att gå på samlar sig på en speciell plats i kroppen, angränsande till platsen för skam och skitdåligt samvete. Varje gång den här platsen fylls på så tyngs jag ner och bilden av mig själv blir ännu grumligare.

Jag har verkligen ingen koll. Sedan jag var typ 13 har jag längtat efter terapi. Kanske är dags nu?

Kommentarer