Dags för lite nya traditioner

Som liten var jag den som sprang omkring året runt och skröt om att den 16:e april var min dag. Jag tvingade folk att gissa vad det var som var så extra speciellt med just det datumet och de fogade sig snällt i gissningsleken och jag gick alltid triumferande därifrån medveten om att jag påmint eller medvetandegjort ytterligare en person om vikten av att minnas att just den 16 april är min dag.

Kalas ska det vara. Presenter vill man ju ha. Stå i centrum var dock viktigast. Där har vi det. Födelsedagen gav mig mandat att få stå i centrum. En liten flicka får tänka så. Men får man det som stor flicka? Eller – gör man det som stor flicka?

Jag blir inte klok på vad som rör sig i min skalle varje år när det närmar sig. Varför blir jag så velig över hur jag vill fira min dag så att det till slut inte blir någonting?

Jo, jag vill gärna stå i centrum. Absolut, men helst jämnt, inte bara på födelsedagarna. Tänker jag kanske lite martyriskt att ”om jag inte får vara universums mitt någon annan dag – varför ska jag då vara det på just min födelsedag?”. Vet inte – kanske… I så fall får jag väl se till att ställa mig mer i centrum alla andra dagar. Men deeeet kan jag ju inte, då blir jag ju en sådan där odräglig typ som är skitjobbig att ha att göra med. Jaja, mer om det sen, nästa teori…

Jag vill ju träffa alla vänner och familjen och alla. Jag vill ju bjuda till, ha stor fest, se till att alla träffas. Det vore så otroligt roligt. Kommer sig förvirringen av att det är så himla många jag vill ska samlas under samma tak att det blir organisationsmässigt och ekonomiskt väldigt mycket jobb? JA, det är ett faktum. Det vet jag eftersom jag nästan höll på att börja ordna med en sådan fest, men backade ur på grund av tid- och pengabrist.

Okej, varför då inte nöja sig med litet mysigt kalas, bara de närmaste? Jo, men visst. Det kan man ju. Men de närmaste är bara de minst 20, om vi bara tar in närmaste familjen. Alltså – redan stort. Bara de närmaste vännerna går inte heller för jag har så många olika kompisgrupper så jag kan inte välja en eller två eller några ur grupperna. Det varken vill eller kan jag. Så det har sedan barnkalasen tog slut alltid slutat med att det står en pastasallad eller chili i köket, folk får parvla sig hit och ta det för vad det är och så är det med det. Same procedure as EVERY year, James. Och jag skäms över min dåliga påhittighet.

Om folk bemödar sig för att komma och visa mig uppskattning för att de vill de eller känner att de borde/måste så vill man ju åtminstone ha något att komma med själv.

Nä, jag vill ha ALLT eller INGET. Om JAG ska bestämma själv alltså… Det är så mycket traditioner kring allt detta. Ändå är det lättare med julen och påsken, där är man ju fler om beslutet. Här ligger hela beslutet på MIG!!! Ska jag bestämma om DU tycker att det är skoj att komma hit och käka någon gammal pastasallad och använda din dyrbara tid och pengar på att köpa present till mig? Bara för att jag råkar ha överlevt ytterligare ett år? Jag skulle förstå grejen om det var min mamma som blev gratulerad. Det var ju ändå hon som såg till att jag hamnade här.

Idag märker jag att jag blir väldigt glad över alla facebookgrattis, sms, mail, blommor på dörren, riktiga gammeldags grattiskort med posten. Jag blir ärligt talat helt varm i kroppen över att ni alla visar att ni tänker på mig, minns mig, att jag finns i er världsbild.

Jag tror att jag har kommit någon vart med allt detta babbel. Jag har kommit fram till att jag vill hemskt, hemskt gärna träffa dig, jag vill jättegärna ha presenter, jag skulle vilja bjuda dig på något smaskigt, men låt mig slippa tvinga dig.

Jag tvingar dig hellre hit när jag har några goda nyheter att berätta. När jag har fått mitt nya fantastiska jobb till exempel, eller när jag lärt mig cykla enhjuling eller jonglera med svärd. I don’t know, men jag tycker det känns som om det är tid för lite nya traditioner.

Kommentarer