Dåligt samvete – en icke önskvärd konsekvens

Dåligt samvete! Fy för den lede vilket dåligt fenomen, dåligt begrepp, dåligt och fult ord men förhoppningsvis då-likt!

Vet inte om jag är redo egentligen, men jag använder gärna dig, kära läsare, som bollplank här. Vi kan börja med den här Whats App-sessionen. Älsk på den, och att man kan ha livsfilosofiska konversationer på telefonen på väg till jobbet på morgnarna:

Konversation del 1
Konversation del 1
Konversation del 2
Konversation del 2

Länken i bilden går till ett av Malin Berghagens blogginlägg. Hon menar (så som jag tolkar henne) att det där dåliga man gjorde eller var med om igår inte ska bli en konsekvens som man fortsätter att släpa med sig in i nästa dag. Man ska släppa den och låta den bli en erfarenhet. Gott så.

Men ibland är ju faktiskt ett lidande mer långvarigt, skulle jag vilja lägga till. Och är man i en situation där saker och ting suger ordentligt måste man ju kunna ta de närmaste till hjälp. Då menar jag inte att det är okej att bara använda de närmaste som spyhinkar. Mer att man kanske kan be dem snällt att hjälpa till att torka upp lite.

Ja, det blev ju en äcklig jämförelse. Men det är här det där med dåligt samvete kommer in. I chatten ovan vill jag säga till min vän att hon inte ska ha dåligt samvete för att hon haft en tuff period (misstrivsel på jobbet etc). Även om det är lätt att hålla med om att det inte är man och barn som ska lida för att det är skit på jobbet.

Men, som jag tolkar det Malin B säger så skulle hon alltså inte blanda in familjen. hon skulle springa av sig frustrationen innan hon kom hem?

Jag håller inte med! Jag tycker att man ska vara jättenoga med att inte gå omkring och tänka på sig själv som en belastning. Man ska absolut kunna låta andra påverkas av ens egna konsekvenser. Hur ska man annars kunna bearbeta allt som händer, bolla sina tankar och få hjälp med att hålla sig uppe? Jag skulle inte uppskatta ett liv där jag inte fick tillfälle att dra upp folk ur träsket lite då och då.

MEN så har vi ju då det här med att det är oundvikligt att drabbas av dåligt samvete när man låtit någon påverkas av ens konsekvenser, eller rättare sagt: Så fort man inte är så där superperfekt och klarar att hantera varenda situation som en boss. Det vill säga alltid. Ungefär så här skulle jag kunna beskriva mitt eget dåligt-samvete-schema:

  • Trött för att jobbet tar all energi – dåligt samvete – borde vara glad och inte klaga, jag trivs ju på jobbet.
  • Varit borta en kväll för att fylla ”göra-något-annat-behovet” – dåligt samvete – borde vara hemma och vara med familjen.
  • Hoppat över festen till förmån för familjen – dåligt samvete – borde ha gått på festen, nu tycker festarna att jag är tråkig.
  • Barnen sjuka – dåligt samvete – vi bor fel, äter fel, är ute för lite
  • Jobbar på kvällen – dåligt samvete – behöver ju koppla av och sova
  • Jobbar inte på kvällen – dåligt samvete – behövde ju bli klar med xxx

And I KNOW IT’S CRAZY! För så här kan jag ju inte hålla på. ”Jag gör mina val och de står jag för”, borde det heta/heter det. Men istället (likt en fjortonårings ängslan för att ha missat det roliga på festen man inte fick stanna sent på) tycker jag alltid att jag borde ha prioriterat det jag valde bort. Och här tror jag nog Malin Bs ord kommer in.

När konsekvensen av allt man gör är dåligt samvete för det man inte gjorde, då blir det ju aldrig några erfarenheter. Det fastnar.

Och jag tror det är här bryggan är. Det kanske går att sy ihop det här till slut i alla fall. Jag misströstade lite nyss och undrade om det egentligen fanns några kopplingar mellan mina tankar om dåligt samvete och blogginlägget om konsekvenser vs erfarenheter.

Här kommer min slutsats:

Ha aldrig dåligt samvete. För då fastnar du i konsekvensen. Titta på ditt val, begrunda det och ta ställning. Var det rätt val – grattis. Var det fel val – gör det till en erfarenhet och använd dig av den nästa gång. Men var inte rädd för att låta andra hjälpa dig på traven. Om inte annat, så för att det är ansvarsfullt att se till att man tar sig ur en dålig situation.

Dagens fråga:

Gick det att förstå någonting av vad jag menade med det här?

Det här är inlägg nummer 29 i #blogg100. En utmaning att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar.

Kommentarer