Den långa vägen till Vipassana

Det stod #vipassana under en bild på Instagram. Inte för att jag alltid bryr mig om folks hashtags i sociala medier, men det var något med det här. Vad fan är Vipassana?

Googlade. Gapade. Och djupdök.

En meditationsteknik som lärs ut gratis? Finns över hela världen? Och finns i Sverige! Nordiska Vipassana-centret ligger utanför Ödeshög i Småland.

Tio dagar i tystnad. Man måste göra tio dagar för att ha en chans att lära sig tekniken. Sen finns det 3-dagarskurser att gå, men som nybörjare är tio dagar eller ingenting alls. Över tio timmars meditation varje dag. Gong gongen väcker klockan 4 på morgonen. Första meditationspasset börjar 4.30. Man måste lämna ifrån sig sina tillhörigheter och ingå tystnadslöfte vilket betyder att man inte får prata med någon utom lärarna och hjälparna på hela kurstiden. Man måste intyga att man förstått regeln att man inte får åka därifrån förrän kursen är färdig.

Varför hade ingen berättat om det här?

Jag kände direkt att det där var något jag skulle göra. Tio dagar helt utan kontakt med andra människor. Snacka om egentid. Som jag längtat så länge efter att få vara ifred med mina tankar. Här fanns chansen till tio dagar på landet helt för mig själv, bli serverad mat, utan kostnad. Helt perfekt!

Men, samtidigt blev jag lite osäker på om det verkligen var något för mig. Det var ju så himla konstigt. Tänk om det är en sekt!? De kanske säger att det är gratis men så hjärntvättar de en och man kommer ut därifrån och har sålt allt man äger och har för att donera till Vipassana. Sånt har man ju hört om. Och hur skulle jag förklara på jobbet vad jag skulle göra på min semester. Hur säger man det där utan att verka hur flummig som helst? Vem går frivilligt in i tystnad i tio dagar?

Om jag nu skulle ta tio dagar ledigt från jobbet – borde jag inte ägna dem åt något blissigt då? En retreat med rawfood och lite mysig yoga och meditation med plingplong och mys?Jag bestämde mig för att jag var värd bättre än att gå in i min egen tunnel av mörker i tio dagar. Så det blev inget.

Men så runt nyår var det en vän som tog upp ämnet igen. Rakt på. ”Du borde gå en vipassana-kurs”.

Helt plötsligt visade det sig att jag har vänner som känt till det här och till och med gjort det här extrema och flummiga för flera år sedan.Jag har ju sökt och letat efter meningen med livet i hela mitt liv, men aldrig hittat några svar, så har fortsatt att gå omkring här som en orch och inte fatta ett skit av allt som pågår.

Varför har ingen någonsin berättat för mig att allt detta finns?

Jag läste på igen. Läste extra noga de rader där det står att det inte är en sekt. Att det verkligen är frivilliga donationer det bygger på. Kollade youtube och såg att folk verkade ha gjort kursen och såg fortfarande någorlunda normala ut. Kollade upp om det fanns datum som passade och det kunde inte ha passat bättre, så sagt och gjort. Jag anmälde mig. Jag tog semester. Och jag väntade.

Dagen då det var dags att åka kändes som sista dagen i mitt gamla liv. Så jag sa hej då ungefär på samma sätt som när deltagarna i TV-programmet total makeover gör. Men en känsla av att allt kommer att vara annorlunda nästa gång vi ses.

Och på något sätt tror jag faktiskt att det också blev det.

Kommentarer