Den ståndaktige tennsoldaten

Nu är min son inne i ett svärmeri för HC Andersens berömda saga om ”Den ståndaktiga tennsoldaten”.

Där står han ståndaktig och ser på den dansande fröken i slottsporten

Allt detta medan jag brottas med vem i helvete jag är. Eller rättare sagt vem alla andra verkar tro att jag är. Vad ger jag för intryck? Vågar jag sluta sträva som ett arbetsbi? Kommer saker och ting att lösa sig?

Just nu känns det som att det enda jag duger till är det sista jag önskar göra.

Dagens jobbintervju kändes allt annat än bra. Eftersom det ösregnade tog jag bilen och trodde att det skulle gå smidigt genom stan. Kommer 5 minuter sent, visserligen annonserat sen men ändå… Till en jobbintervju i skolvärlden. Hon jag skulle träffa möter upp. Precis då sätter min telefon igång och ringer. Jag stänger av telefonen och hon frågar om jag vill ha kaffe. Jag tackar ja vilket ger mig möjlighet att gå och kolla frisyren och dricka lite vatten. Frisyren beskriver ganska väl vilket intryck jag kände att jag gav. Spretig, tufsig och letande efter en plats i tillvaron. Varje hårstrå liksom skrek: ”Var passar jag in?”

Ung, proper och stram sitter hon mittemot med en sån där blick som aldrig rör sig. Människan blinkade inte en enda gång vad jag kunde se. En personalrekryterare som hade bra inblick i sitt företag men inte så mycket kunskap om övriga skolvärlden, den jag kommer ifrån. Hon var otroligt svår att läsa av och det kändes inte som om jag imponerade särskilt mycket på henne.

Ögon som inte blinkar utan iakttar dig, synar dina sömmar och får dig att känna dig illa till mods.

Nu är det andra gången jag får frågan vad det är som är så bra med mig. Jag kunde inte svara den här gången heller. Jag skrattade till mest för att jag tänkte på förra gången jag fick den då jag hade skrivit en lång lista innan och inte kom ihåg en enda grej jag hade skrivit. Sen kom jag och tänka på när jag frågade Felix vad som är bra med mig och hans svar var att det bästa med mig är att jag är så kramig och pussig. Sen var jag bussig också. Det var ju inte tankar som hjälpte mig den här gången heller. Nästa gång gör jag det, jag tar med mig listan och halar fram den när frågan kommer. Jag kan omöjligen svara på det annars.

Inte ens mail duger för medieinstitutet. Har de gått på semester? Säger man inte det på telefonsvararen då? Jag har allvarligt börjat fundera på att undersöka deras andra utbildning ”pedagogik nya medier”. Eller ska jag söka igen nästa år och springvicka och kanske starta läxläsningshälp i matte/NO? Eller ska jag skriva mina memoarer redan nu? Lite ung kanske. Kanske inte tillräckligt i bagaget. Eller? Eller? Eller?

Om det inte finns någon plats får man väl göra sig en plats. För att citera Andreas, 3 år… ”Jag får väl bygga mig ett jobb”…

Tills vidare får jag väl göra som soldaten: att rak i ryggen, med geväret på axeln och blicken rakt fram, utan att röra en min fortsätta framåt.

Kommentarer