Det är en käftsmäll varje gång

Idag kom jag på det! I morse slog det mig vad det är jag hatar med det klimat vi lever i. Jag ska försöka förklara det så pedagogiskt som möjligt.

Till att börja med så vill jag bara säga att jag också tycker om gnistrande snö och att tända ljus när hösten kommer. Jättemysigt. Mina tidigare argument för min ovilja att omfamna fenomenet trots det har varit att det inte är så ofta möjlighet till ljusmys och gnistrande snö inträffar, så det inte är värt det. Flertalet dagar ser ut som denna – grått grått regn, döda träd och blöta sjöar på vägen. Dessutom klarar jag inte av kyla, jag hatar att frysa.

Men det är inte riktigt hela sanningen. Med i bilden finns också årstidernas ständiga påminnelse om att tiden rusar. Tiden skulle kunna ha sin gilla gång, men här i årstidernas bejublade land hyllar vi varje ny årstid med ett förvånat ”Men oj! Är det redan höst igen”.

Man måste skyna sig fram med pulkan innan snön smält ner till vårfloder. Man måste skynda sig till Dramaten för att sitta på trappan och njuta av vårsolen för rätt vad det är blir det för varmt. Ja hu, den där värmen som man verkligen måste skynda sig att akta sig för. Den försvinner snabbare än blixten och det är dags att skynda sig att sparka i lövhögarna och åka till IKEA för att köpa ljus.

Det är som en käftsmäll varje gång – du skulle ju BADA den här sommaren – och gå på grillfest. Men man hinner ju för f-n inte ens tända grillen innan det är dags att planera kräftskivan. JESUS.

Nä, jag svär en förbannelse över våra förfäder som en gång hittade denna avlägsna plats på jorden. Hur gick det till? De måste ju ha kommit jagande med spjut i hand och något litet rådjurskinn över kroppen. Det måste ha varit askallt, men ändå bestämde de sig för att stanna?

Kommentarer

Ja, exakt så är det. Ska nog börja säga det hädanefter så fort någon frågar vad det blir för väder.
”Det blir en käftsmäll”.

Man måste helt enkelt parera för jämnan. Och det suger ju rätt rejält…