Det är svårare att välja bort rädslan när man inte vet vad man har att vara rädd för

Ligger lite efter i mitt sommar-lyssnande. Idag först berikades jag av Lasse Bergs prat som handlade om det jag alltid tänkt; att mänskligheten aldrig borde ha lämnat Afrika. För det var i och med lämnandet som alla våra problem började.

Bland annat talar han om det jag också tror på – att människan egentligen är en kärleksfull art och att krig inte finns naturligt i vår ursprungliga genetiska kod.

Samtidigt läser jag om rädslan för Google. För mig började den läsningen hos Andreas Ekström som fick den stora äran att prata om detta i en ganska len och enkelriktad diskussion i Go’morron Sverige i morse.

Diskussionen handlar om huruvida vi borde vara rädda för Google som på tio år växt snabbt och under tiden hunnit samla på sig enorma mängder data. Google är otydliga när det kommer till frågan om vad de tänkt göra med all information. Dessutom har det sedan en tid tillbaka börjat bli oumbärligt att synas på Google. ”Syns man inte på Google så finns man inte ” är ett vanligt uttryck. Oron bygger på frågan ”vad händer om google helt plötsligt bestämmer sig för att missbruka sin makt eller säljs till alternativt kapas av ett mindre välmenande företag?”.

Google bidrar med sin katalogisering av världens information till ett mer demokratiskt jordklot. Google tillhandahåller med en öppen inställning grymma internetverktyg gratis. Det sägs att Google är en av de bästa arbetsplatser man kan jobba på och att 20% av de anställdas tid ska användas till forskningsprojekt som man tycker är roliga och att deras policy är ”don´t be evil”.

Allt detta klingar fint i mina öron, därför blir jag besviken när jag hör att Google gått med på regimen i Kinas krav på att göra regimkritisk information otillgänglig. Jag vill inte säga att något försämrats utan snarare att man missar ett tillfälle att göra rätt och göra världen en bättre plats.

För mig sammansmälter Lasse Berg och Googlediskussionen i en och samma degel. Med en medveten naiv inställning till livet och människorna vill jag inte vara orolig. Dels för att jag tror att rädsla är vår största fiende och att rädslan lockar tjuven lika mycket som tillfällen. Att jag är medvetet naiv betyder att jag känner till riskerna men väljer att inte fokusera på dem. Jag väljer medvetet att inte vara rädd för tjuvar, våldtäktsmän/kvinnor, stora lurendrejeriföretag, arga organisationer eller sjukdomar förrän det visar sig vara berättigat. Ibland kan det då vara för sent, men då har jag i alla fall kunnat leva mitt liv utan att hela tiden akta mig innan det händer.

Det är dock lättare att förstå riskerna med konkreta skurkar som ficktjuvar, inbrottstjuvar och stora företag som utnyttjar fattigdom än tjuvar som hackar sig in i ens dator eller tar sig in i en internettjänst system och snor användaruppgifter. För jag fattar inte hur det går till. Det är svårare att välja bort rädslan när man inte vet vad man har att vara rädd för. Eftersom jag har väldigt dåliga kunskaper när det kommer till det tekniska så vet jag inte riktigt vad jag ska tro eller tycka.

Och här kommer en annan diskussion in i bilden som jag tycker är både befogad och intressant, återigen startar vi hos Andreas Ekström som skriver att samhället blir allt mer Teknokratiskt. Med det menar Andreas att retoriken i internetfrågor bygger på uteslutning av de som inte förstår sig på det tekniska och hur den nya ekonomin kommer att se ut. Copyriot håller med och fyller på med exempel här.

Eftersom jag själv bara fattat fram till det att internet är fantastiskt, att det ger upphovsmakare stora möjligheter att sprida sina verk och få många läsare, att nyheter kan ersättas av den gemensamma kraften, att nya betalningsmodeller måste hittas så känner jag mig också exkluderad. Jag fattar till exempel inte hur folk ska få mat på bordet om de inte är både upphovsmakare/journalist OCH entreprenör. Snälla den som fattar det – förklara det för mig.

Jag vet att de måste hitta nya vägar, men jag fastnar hela tiden i det faktum att information på nätet är och måste få vara gratis. Att sponsring skulle vara lösningen tror jag inte på vare sig för trovärdigheten, kvaliteten eller hälsans skull. Däremot har jag funderat på om skattemedel kunde vara en väg att gå. Men jag tror inte på att några enstaka politiker ska sitta och välja ut vilka som ska få en del av kakan.

Istället tänker jag att vi likt så som vi gör våra pensionsval skulle kunna lägga en bestämd procentsats av vår inkomst till valfria tidigare så kallade upphovsmän/kvinnor eller upphovsrättsskyddade verk. Ett slags demokratisk sponsring.

Egentligen kunde det här ha blivit två olika inlägg men jag väljer att slå ihop det eftersom jag anser att det hör ihop. Saker och ting går in i varandra. På tal om exkludering vill jag inom kort att skriva om exkludering inom teatern genom elitism och målgruppstänkande. Det finns också en del tankar här angående fördelningen av världens förmögenheter och jag hoppas jag har sinnenas fulla bruk att snarast kommentera Rosmaries inlägg om fördelningspolitiken inom kort också.

Just nu försöker jag skriva med barn som klänger och pockar på sin mammas uppmärksamhet, så jag skjuter upp dessa tankar en aning.

Kommentarer

Hoten kan nog finnas kring information men Google är inte ett problem. Informationen finns där och mängder av inte bara sökmotorer utan särskilda program just för att analysera suger in vad som går.

Vill du ha ett exempel på vad man kan göra med det har du:
http://hedonimeter.org/blogg/
Fast det är nog ett av få projekt som handlar om en bättre värld och inte att tjäna pengar på annonser.

Kring mycket finns den mest intressanta informationen i sociala media och de är Google ett sämre verktyg för att söka dessa med. Och många andra typer av problem finns. Till dessa:
http://www.seotaktik.com/2009/07/sakerhetsproblem-for-sociala-media-som.html

Tack för input!
Jag antar att jag precis som när jag nyligen fick plånboken ficktjuvad ur min väska kanske blir tvungen att omvärdera min omgivning, men tills dess fortsätter jag att leva hyfsat lycklig, säger vad jag tycker och delar med mig av mig själv.
Intressant sajt du har i hedonimeter.org! Det få bli en follow på den.

Hoten kan nog finnas kring information men Google är inte ett problem. Informationen finns där och mängder av inte bara sökmotorer utan särskilda program just för att analysera suger in vad som går.

Vill du ha ett exempel på vad man kan göra med det har du:
http://hedonimeter.org/blogg/
Fast det är nog ett av få projekt som handlar om en bättre värld och inte att tjäna pengar på annonser.

Kring mycket finns den mest intressanta informationen i sociala media och de är Google ett sämre verktyg för att söka dessa med. Och många andra typer av problem finns. Till dessa:
http://www.seotaktik.com/2009/07/sakerhetsproblem-for-sociala-media-som.html

Tack för input!
Jag antar att jag precis som när jag nyligen fick plånboken ficktjuvad ur min väska kanske blir tvungen att omvärdera min omgivning, men tills dess fortsätter jag att leva hyfsat lycklig, säger vad jag tycker och delar med mig av mig själv.
Intressant sajt du har i hedonimeter.org! Det få bli en follow på den.