Det blir mammas stolthet till middag ikväll

Min underbara klasskompis Joakim Trolle skriver det här:

”…Det hänger samman med de som inte förstår hur duktiga de är. Jag blir trött på dem med, om hela ens omgivning säger att någon är bra och den personen inte fattar det så…fuck it.”

Det tar. Rakt in i hjärtat, samvetet, ryggmärgen. För det är där det sitter. Inlägget är med största sannolikhet inte riktat till mig, egentligen, men jag är en av dem. Jag är en av dem som han varit tvungen att övertyga om att jag är bra. Trots att jag vet att jag är det själv. Och för att använda F-ordet alldeles själv… Fuck it. Jag är ju nästan dubbelt så gammal som honom. Varför ska han peppa mig?

Rakheten i detta inlägg har fått mig att tänka till. Och jag har funnit en obehaglig sanning och några behagliga insikter.

Min starka tro på min oförmåga sitter så djupt rotad att min nyfunna självsäkerhet i det jag håller på med yrkesmässigt är så ovan att jag inte tror på den själv. I större delen av mitt liv har jag gjort icke-val. Jag har låtit bli att välja det magkänslan sagt till mig att jag borde välja. För att jag inte passar där. För att jag inte är cool nog. För att jag inte skulle klara att misslyckas med det som känns viktigt.

Nu är det slut med det. Jag väljer. Och jag väljer det jag gillar. Detta är dock ovant och jag behöver otroligt mycket bekräftelse om att jag är på rätt väg. Men – för varje dag som går blir även det behovet mindre och snart har jag slutat fiska beröm som en 11-åring.

Varje brist på framgång i projekt jag tar mig an tar mig ner i rätt djupa svackor men jag tar mig snabbare och snabbare upp igen. Snart kommer det inte ens märkas utanpå. Snart kan jag misslyckas och bara se det som ett sätt att komma vidare i processen – ett tecken på att det var fel väg att gå och att det är dags att pröva en annan.

Denna utveckling har inte skett tack vare min numera ganska så respektabla ålder. Credden för detta tillägnas det faktum att jag insåg vad jag höll på med och gjorde något åt det. Tack vare att jag nu gör något jag tycker om. Tack vare att jag nu förtiden kan se mig själv i spegeln utan att skämmas för mig själv. Jag kanske inte har något jobb och inkomst om några månader och CSN tänker inte bidra med mat på bordet särskilt länge till. Visst, jag är stressad över det, men jag har ändå min stolthet. (”Barn – det blir mammas stolthet till middag ikväll”)

Däremot vill jag inte bli en sådan som ser sig som färdig. Jag vill inte vara en sådan som tror sig sitta inne med hela sanningen och veta bäst.

Jag vill fortsätta vara en person som ser olika sidor av myntet, har svårt att ta ställning i en konflikt för att det oftast finns rätt och fel hos båda parter. Detta är egenskaper jag är stolt över. Ibland kan de egenskaperna se ut som osäkerhet eftersom man oftast förväntas tycka det ena eller det andra. Jag tycker oftast lite mittemellan. Jag vill hitta lösningar och inte diskutera problem och stå och skrika att ”jag har rätt” i ena ringhörnan.

Det enda jag är helt säker på är att om fler tyckte mittemellan lite oftare så skulle vi ha en fredligare värld. Lite tråkigare kanske, men mer mys.

Jag kommer också att fortsätta att be om råd och vilja bolla idéer och be folk tycka till om mina utkast. Den dagen jag slutar med det tror jag att jag är färdig och är den som vet bäst. Och sådan vill jag som sagt aldrig bli för då har jag slutat att utvecklas.

Kommentarer

Åh, du kloka människa!
Det som har slagit mig på äldre dar är att när jag inte tar till mig det beröm jag får av andra diskvalificerar deras åsikter. Det känns ju så där…

För övrigt anser jag att vi bör ses snart!

Kramar Maria

Men det blir lite komiskt när jag skriver att jag är så himla bra och har grammatiska vurpor i nästa mening. Nu har jag rättat mig själv och om du inte sett felen innan så får du aldrig veta…

Man går från klarhet till klarhet! Men ärligt talat: vad är man utan sin omgivning?

cred, beröm vill alla ha. inget fe i det. brist på framgång…hmm. det är ju inga lätta tider nu. inte ta det för personligt. intressant läsning som alltid på din blogg