Det handlar om vår vilja att göra annorlunda

Det var som att jag inte styrde mig själv när jag öppnade Facebook och började skriva det här:

Jag måste göra nåt. Det kryper i hela min själ.

Vi måste välja bort hatet, känslan av att vi alla är offer för andras synder. I alla grupper finns det. Självömkandet. Det är alltid någon annans fel att det går åt helvete. Oavsett vilken sida av konflikten du står på så ser du att det är den andra sidan som har fel.

Oavsett om det är en liten personlig konflikt eller ett stort världskrig gäller samma regler. Så länge vi styrs av det här hatet och rädslan för att bli ännu mer attackerade kommer vi bara att se exakt just de känslorna växa sig starkare och starkare.

Vi ser hur det äter sig in i riksdagsrummen och vi förfäras. Åt alla håll. Höger, vänster brun och grön – alla förfäras vi över hur andras världsbild stör ens egen världsbild och det enda vi grottar ner oss i hela dagarna är det elände det skapar.

Jag går av det här tåget nu. Tack för åkturen, den var lärorik. Men det räcker.

Exakt vart min väg kommer att ta vägen vet jag inte än. Kanske blir jag ensam, kanske finns det fler där ute som tänker lite som jag. Som är villiga att släppa idén om att vi är offer för omständigheter.

Vi får se. Men all min kraft och energi kommer jag från och med nu lägga på att sprida kärlek, värme, glädje och lycka för det är där jag finner mening med mitt liv. Och det är till syvende och sist det enda jag har möjlighet att påverka.

KÄRLEK och FÖRLÅTELSE önskar jag oss alla. <3

Det bara rann ur mig. Och folk som jag inte haft kontakt med på jättelänge ens på Facebook har kommenterat. Ändå är det något som känns läskigt med att ha publicerat den. Läskigt på helt rätt sätt, men jobbigt på ett annat.

Det är bara nåt jag skrivit på Facebook egentligen. Men för mig blev det en vändpunkt. Något jag vill leva efter. Jag känner starkt att jag vill arbeta för fred och för att öppna människors sinnen och acceptans för varandra.

Sjukt många gör ju redan det, och är organiserade. Men jag vill blanda in det spirituella utan att det ska blir religiöst. Jag vill att det ska börja i hur vi beter oss emot varandra, hur man jobbar med förlåtelse för att nå både fred och frid och lycka. Jag vill prata om hur man kommer till att accepterar och faktiskt förvänta sig lycka i sitt liv. Att acceptera att lycka och kärlek faktiskt är meningen, eller målet med livet.

Jag vill undersöka de här sakerna för jag behöver själv lära mig dem. Jag vet att det kan vara ren kärlek att sätta gränser både för sig själv och andra, både i det lilla och i det stora. Men hur sätter man de här gränserna på ett kärleksfullt sätt? Hur gör man rent konkret för att skilja på person och handling när man blivit orättvist behandlad?

Jag vill verkligen skapa någonting, ett forum, en plats, ett sätt att diskutera och sprida idéer. Jag vill stärka mig själv och andra i sin övertygelse om att vi måste ändra våra tankar om varandra för att få till förändringar på alla nivåer. Jag vill att det ska få vara okej att faktiskt inte tro på krig. Vare sig det handlar om en politisk debatt eller stora väpnade konflikter. Att vända andra kinden till är kanske korkat på ett sätt. Det är väl därför det sällan händer, för det finns alltid en grad av självuppoffrande med i bilden.

Men i slutändan? Hur stärker man sig själv i sanning? Genom att ha tagit till fulknep i en debatt som man ”vunnit”? Genom att ha dödat en människa i strid? Genom att ha avfärdat någons åsikter med att ”hen är en idiot så det är ingen idé att lyssna”?

Folk som står och skriker åt varandra i olika hörn kommer aldrig komma framåt. Det måste finnas ett annat sätt. Och jag tror att det börjar med mig, och med dig. Och vår vilja att göra annorlunda. img_1559

Kommentarer