Det här med internet alltså.

Du som läser det här är antagligen min mamma, John, någon av mina (tre?) läsartrogna jobbarkompisar eller kompisar. Hej på dig i alla fall.

Man skulle kunna tycka att jag borde tänka mer på er kanske när jag skriver. Jag tror till exempel att du, mamma, är helt ointresserad av det här med att företag ska bemöta kommentarer, eller att jag behöver sätta mig in i Linked in. Men det hoppas jag ju att mina jobbarkompisar ska få ut något av. Du däremot, som är min jobbarkompis, du bryr dig väl inte så jättemycket om vilken häst Leia red på igår. Men det kanske mamma tycker är lite mysigt att ha koll på. Och John. Du läser väl mest för att du är rädd för att jag ska säga något dumt om dig? 🙂

Och det är väl så det är här i världen. Jag är ju som jag är, med ett liv av någon sort, och ett jobb som ingår i det. Och jag skriver alltid om något som berör mig. Just idag. Det är därför jag har den här plattformen. Den extra kryddan det ger att publicera det jag skriver, till skillnad från att skriva i en bok som ligger på nattduksbordet, är möjligheten till att få feedback. Och möjligen lite cred om något råkat vara intressant.

Så till dig som ingår i min underbara fina lilla bloggläsarskara vill jag säga att jag är väldigt, väldigt glad att du är här. Varje gång du klickar på ”gilla”, kommenterar eller på annat sätt visar eller talar om att du läst något jag skrivit så skuttar det till lite i magen. *I have been confirmed.*

Ibland får jag till ett och annat inlägg som fler läser. Någon gång har läsarstatistiken skuttat upp till flera hundra. Och det är det jag ska skriva om nu. För visst är det så att det kittlar lite extra när läsarstatistiken drar iväg. Jag tänker ”oj, vad det här var populärt”. Vad förvånad jag är när det är ett så alldagligt inlägg som det här, som egentligen handlar om ingenting.

Man kan ju undra varför? Och undrar man varför så tar man sig en lite djupare titt i Google Analytics för att ta reda på hur folk hittat dit. Och vet du vad jag fann? Jo. Att det verkar finnas väldigt, väldigt många som fuskar när de löser korsord. Det är hur många som helst som sökt på ”där radbörjan blir namn” med olika former av omskrivningar. Och kolla! Jag ligger som tvåa på den sökningen. Före kryssakuten! Hm… affärsidé!

I'm number two
I’m number two

Så till dig som också har en blogg, och som vill utöka din läsarkrets: dig kan jag tipsa om att börja lägga till korsordsfrågor i texterna. Så ska du se att statistiken visar lite nya siffror. Många som hittat hit på det sökordet har klickat runt en del här på bloggen. Trevligt, trevligt. Undrar om de (eller du, för du kanske är en av ”dem” och har hittat hit eftersom jag använt frasen igen) letat efter fler korsordssvar eller bara gillat något som de läst.

Kram och godnatt. Kolla publiceringstiden. Första inlägget med god marginal till spöktimmen tror jag.

Jahapp, då var blogginlägg nummer 55 i #blogg100 slut. #Blogg100 är en utmaning att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Det är riktigt roligt.

Kommentarer