Du är inte bättre än mig. Och inte heller sämre.

Du vet när något liksom ramlar in i ditt liv på ett sätt så att du känner dig drabbad av det? Det kan vara en nyhet, en uppdatering på Facebook, någon som säger något. Det behöver inte ens vara något speciellt, kanske är det något du sett eller hört väldigt många gånger tidigare utan att reagera. Eller något som egentligen borde uppfattas som en klyscha. Men den här gången drabbas du av det. Troligtvis tack vare något så simpelt som tajming. Vet du vad jag menar? När ditt inre kugghjul klickar perfekt med ett yttre kugghjul så att saker börjar snurra.

Med att känna sig drabbad menar jag här att det liksom fångas upp i ditt innersta, det ger dig någon ny känsla eller insikt, du reagerar fysiskt på något sätt, som om en pusselbit faller på plats.

Det här hände mig i morse. Via information på Facebook.

När min vän P vaknade i morse fick hon ett paket av sin man (hon fyller år imorgon) som innehöll texten ”Grattis älskling, dags att packa väskan, om två timmar åker vi”. Sen visade det sig att hennes (och min) vän E och hennes man också skulle med. Visst, det är en fantastisk gest, underbar present och allt det, men helt otippat ändå att jag skulle sätta mig och böla. Inte av avundsjuka. Inte för att det var så kärleksfullt och fint. Utan för att jag fick en jätteviktig insikt. Om mig själv. Oklart varför, men  jag fick en jätteviktig bit till 15 000-bitarpusslet med motivet ”lycka”.

Det jag insåg (på allvar) var att det är fullt ut dags att kasta svårmodet i närmaste soptunna. Dags att släppa på banalfobin. Tiden är inne för att sluta krångla till det. Kasta ångesten över att inte verka tillräckligt bra, djup och förstående. Bort också med ironi och självironi. In med enkla svar, enkla lösningar, lätthet och självklarhet.

Nej, så här:

Jag behöver erkänna för mig själv att jag har ett väldigt bra liv. En fantastisk familj, många fina vänner och släkt runt omkring mig, bor bra, äter bra, mår bra, tränar, har ett bra jobb i en spännande bransch, har ett jäkla driv, utvecklas hela tiden, är hyfsat intelligent, allmänbildad och dokumenterat klok. Jag är hjälpsam om jag kan, omtänksam och bra på att se ”båda sidorna på ett mynt”, etc.

Kort och gott. Det är hög tid att börja ge mig själv lite slack även här. Allt är inte mitt ansvar. Du är inte bättre än mig, och inte heller sämre. Mina egenskaper är inte belastningar, utan tillgångar. Ingen förväntar sig att jag ska veta allt om allt och alla, det är okej att inte göra det.

Det finns mycket att vara stolt och nöjd över. Därför är det patetiskt, töntigt, tråkigt, onödigt att gå omkring och skämmas och förminska mig själv och det jag byggt upp genom åren. Kanske är det så att det här är ett fall av ”fake it ‘til you make it” som fungerat. För jag tror att du kanske blir förvånad av att höra att jag inte känner mig stolt och nöjd, eftersom jag nog inte visar det så mycket utåt.

Hur jag ska göra med egenskapen ”problematisera allt” får jag återkomma om. För det är verkligen en egenskap som kan vara grymt bra att ha, men som ställer till det när det är stolt och nöjd som gäller. Av naturliga skäl.

Det här är inlägg nummer 48 och det absolut ägigaste inlägget i #blogg100. En utmaning att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. 

Kommentarer