Du behöver bara vara

För ett år sedan gjorde jag bordelistan.

Det var exakt ett år sedan idag.

Jag var så full av skit. Så full av sorg. Att det gör ont att tänka tillbaka på det idag.

Det går nog aldrig att bli helt fri från stunder, dagar, kanske till och med längre perioder av rätt djupa svackor där verktygen jag fått inte räcker till.

Orkade du se hela filmen har du nu en inblick i hur sträng jag kan vara mot mig själv. Och hur många kontraproduktiva idéer jag hade om vem jag skulle vara och vad jag skulle vara.

Jag var aldrig nöjd eftersom jag alltid var på fel ställe. Jag kan inte redogöra för hur länge det pågått. En version är att jag hållit på så där hela mitt liv. Men jag vet inte om det är sant.

För ett år sedan var jag asnöjd med den här filmen. Tyckte jag var superkreativ och jag var nöjd med att jag kunde få till det där på bara några timmar. Det liksom rann ur mig och jag tyckte att den blev kul.

När jag ser den idag vill jag gråta. Det gör ont i min själ. Det jag då tyckte var roligt ser jag nu bara är trasigt, fullt av ilska och självhat.

Och nu sitter jag här och vill få ur mig vad som är skillnaden idag men hittar inte riktigt ur träsket som filmen drar ner mig i. Och det är ju precis det. Den sanning som filmen visar, att det är sjukt mycket man måste och borde göra. Den sanningen är precis så här destruktiv.

En av de första insikterna som jag fick att arbeta med, och som jag tror att filmen ändå hjälpte mig att komma fram till, var att det bara finns en enda sak som jag borde. Eller måste. En enda sak. Ingenting annat betyder någonting. Ingenting annat är viktigt. Och om jag kunde släppa allt annat så gjordes det plats för lugn. Och ljus.

Det enda jag måste göra är att andas.

I lugnet och ljuset började jag sakta förstå vad det var jag alltid saknat.

Mig själv.

I tonåren började det pratas om det där med att man skulle vara sig själv. Jag minns att jag inte förstod vad det betydde. Jag var ju olika beroende på vem jag umgicks med. Och det var ju positivt att kunna smälta in. Och jag tog intryck av väldigt många olika människor. Det bästa hos folk gjorde jag till mitt. Jag skapade mig själv lite som Dr Frankenstein skapade sitt monster.

Sånt som jag läste och sånt som folk sa gjorde jag till mina sanningar. I alla fall om det kom från någon respekterad, alltså någon som jag märkte var populär eller autkoritär. Så fortsatte det. Ända tills det inte gick längre för ett år sedan.

Trots att jag alltid (alltid!) känt att någonting saknats, någonting varit fel, så har det varit omöjligt att förstå vad. För det som är sant är ju sant. Det man måste måste man ju. Och så som man ska vara enligt sin egen sanning ska man ju vara för att duga. För att vara värdig, för att få finnas, för att få ta plats. Jag skulle vara allt: rik, fattig, framgångsrik affärskvinna, konstnär, snygg och kraftfull, skör och hemlig. Och så vidare. Jag hade plockat sanningar från alla typer. Helt oförankrad och med noll koll på min egen inre kompass och sjukt lost in translation.

Förstå att det var en lättnad att låta meningen ”du behöver bara andas” sjunka in.

Du behöver bara andas.

Du behöver bara vara.

Du. behöver. bara. vara.

Kommentarer