Du kan välja en ny sanning

Jag var arg hela tiden.

Kanske såg du inte det. Jag tror att det inte märktes, för när jag var ute bland er körde jag ett race. Man kanske kan kalla det för en mask. Det var lite så det kändes.

Jag kände en massa känslor och var inte rädd för att visa dem. Högt och lågt, glatt och ledset. Jag oroade mig inte alls för att berätta för alla vad jag hade för känslor för saker som hände runtomkring mig. Jag kunde reagera starkt på saker, och mina känslor var på riktigt, men, något saknades.

Det saknades ett djup. En tillhörighet. En insikt.

Det fanns ingen förankring.

Känslorna flög omkring.

”Det är så bra att du visar vad du känner”, sa du.

”Jag beundrar verkligen dig för att du inte är rädd att visa vad du känner”, sa någon annan.

Jag hörde vad ni sa och tänkte att jag säkert var en bra människa som hade tillgång till mina känslor på det där sättet.

Men hur kom det sig då att det innerst inne bara var tomt? Och varför skrek hela mitt inre av ilska? Varför pendlade jag mellan att vilja avgrundsskrika och bara sätta mig i en mörk skog och bara låta tårarna rinna?

Bakom skratten, bakom leendena, bakom gråten, bakom utskällningarna fanns den ultimata sorgen. Så. mycket. sorg.

Jag hade ingen koll.

Har egentligen fortfarande inte koll. Vad var det jag sörjde?

Allt. Tror jag.

Och ingenting.

På samma gång.

Många år av smärta i höft och rygg. Ett helt liv av slit utan egentlig mening. Att jag haft en barndom. Att ha blivit lämnad. Att ha varit på ett sätt men blivit ett annat. Av brist på allt jag inte hade. Att andra hade allt det där som jag inte hade. Avundsjuka.

Jag sörjde att jag innerst inte var den person som jag utgav mig för att vara. För det var något som saknades. Som alltid saknats mig. Som jag inte visste vad det var för jag förstod inte vad det betydde. Det jag nästan föraktat att folk snackat om är så viktigt för jag förstod inte vad det betydde.

Den starka kraften som brinner inom mig skavde. Jag liksom brann upp inifrån och blev mer och mer frustrerad. Argare och argare, tröttare och tröttare. Ju mer meningslöst det kändes desto mer ville jag ändra på det, så jag kämpade ännu hårdare med allt som jag trodde spelade någon roll, mest för att andra sagt att det var viktigt.

Jag sörjde att det inte fanns någon plats för min kraft. Det kändes som sånt slöseri.

Mitt själv. Jag. Den jag är. Den kraften. Det var ju jag. Det var ju mig själv jag saknade, det var ju jag som inte hade fått ta plats i mitt eget liv.

Jag trodde förut att jag är det ni ser. Den här kroppen. Det var vad jag lärt mig, och jag trodde på det. Stenhårt. Som jag slet för att få kroppen att fungera, passa in, inte vara ful och tjock som den hela tiden tycktes vilja vara.

Men det visade sig att jag inte kunde ha mer fel.

Hade du koll på det? Att vi faktiskt inte är våra kroppar? Utan att de vi faktiskt är, är den kraft som lever i kroppen? Att det finns en annan sanning som du bara hittar om du lyckas rensa bort alla måsten och borden som du går omkring och tror att du måste göra.

Den sanningen som du bestämt dig för att leva efter är en. Dina nära och kära kanske har tagit till sig snarlika sanningar, men du märker i era konflikter att de faktiskt skiljer sig åt. Och tittar du på grannen som du inte känner alls ser du det supertydligt.

Så här kommer den viktigaste och bästa sanningen av de alla:

Du kan välja en ny sanning. img_1518

Kommentarer