Elva dagar gammalt år

Det snöade faktiskt på nyårsafton.

Sen smälldes det en massa rakteter så nu är det plusgrader igen.

Det måste ju finnas ett samband.

Eller så har jag bara fått en kamera i julklapp.

Nio dagar in på nya året fick vi göra första akutbesöket. En haka skulle sys med tre stygn. En livrädd liten flicka fick sy tre stygn utan, enligt min misstanke, bedövning. Vi låg på rygg, hon på min mage. Jag höll i och doktorn stack in beddövningsnålen. Den första sprutan gick bra, den andra gick sönder och bedövningsvätskan hamnade i mitt ansikte. Direkt efter satte doktorn igång med tråden. Ska inte bedövningen verka ett tag?

”AAAAAAAAAJ” ekade det ut i korridorerna på Astrid Lindgrens närakut.

Hon var rädd för doktorn innan. Vad är hon nu tro?

När vi kom tillbaka till dagis där det hela hade hänt möttes vi av små kompisar som var väldigt, väldigt oroliga. Att treåringar kan känna så mycket empati är otroligt rörande. De små tjejerna hade ju bara dansat runt som de brukar. Det gick visst inte häftigare till än vanligt men de små flickorna trodde att det var deras fel. Det var bra att vi åkte dit och visade att allt gått bra.

En av flickorna var helt förstörd hela kvällen enligt föräldrarna. Det är ju aldeles hemskt men jag kan inte låta bli att bli glad av att tänka på det. Det betyder inte bara att min lilla flicka har riktiga vänner som bryr sig om henne, det betyder också att empatin lever kvar även i nästa generation.

Nu är allt som vanligt igen. Idag satsade jag och J lite extra och gick och hämtade på dagis båda två. Det är sådant man gör ibland, när man har möjlighet för man vet hur glada barnen blir. Båda barnen blir alldeles varma i kroppen och snälla. De klär på sig direkt, vinkar lite gulligt, säger hej då, trevlig helg och ger fröknarna en varsin kram. Sen studsar vi hem sjungande på en härlig visa som vi alla i den gulliga lilla familjen kan. När vi kommer hem äter vi en fantastisk middag med tända ljus och pratar intresserat om dagen och saker som händer i världen.

Så är det! För det är väl INTE så att det var oss man såg på vägen utanför dagis med en sexåring i vagnen utan ytterkläder eller skor? Det var väl inte vår sexåring som skrek att han frös och att vi skulle tänka på vad som kunde hända? Det kan heller inte ha varit vi, perfekta föräldrarna, som svarade att det räckte med att vi bett honom sätta på sig överålen (som vissa kallar den) i trettio minuter? Det är omöjligt att jag hörde rätt när svaret på det var att han inte hade hört oss skrika åt honom att ta på sig overallen.

Det värsta är att det kan ha varit vi. Bäst att dra upp tvättfrågan på en gång tänkte jag när vi kom hem. Det är alltid kul att diskutera tvättrutiner. Sist var vi osams i två dagar. Det gick visserligen bättre den här gången. Det blev aldrig bråk, vilket var tur för det var två andra bråk kvar den här kvällen. Det ena handlade om att datorspelet krockade med middagen. Det andra handlade om att det bara visades tre Tottefilmer. Vissa ville se fler, men klockan var för mycket.

Däremellan var det ändå lite kul, faktiskt. Vi blev lovade dansuppvisning. Storebror fick agera manager och lillasyster kläddes ut till ballerina. Efter ungefär 25 omstarter satte föreställningen igång. Då var alla kompisar med, vingarna var på, musiken var den rätta och publiken var med och dansade.

Jag har nu alltså ungefär 25 små filmsnuttar på min mobil med en supersöt älvaballerina som missnöjt försöker starta upp en dansförestlläning. Finns det någon som kan klippa ihop dem?

Ja det här blev ju mycket text om mikrokosmos. Makro har jag ingen riktig koll på för det har varit fullt upp med annat än detta också. Det är så ibland.

Kommentarer

Fantastiska människa! Du skriver så att man skarattar och gråter. Kanske var jag lite uppluckrad efter att ha läst dina amatörpsykologiska råd, som även de ökade fuktigheten i mitt öga.
Vilken dramtik det finns i mikrovärlden i en liten familj, otroligt att en del ändå kan hinna med makro! konstigt!
Kram till min favoritpsykolog 😉