En kommentar på Pisastudien

Nu har det blivit känt igen. Svenska skolan ligger efter i naturvetenskapliga ämnen. Den internationella Pisastudien från OECD har gjort sina mätningar. I en del nyhetsartiklar kritiseras undersökningen för att den inte mäter de mjuka värdena. Man hävdar att Sverige satsar på att elever ska känna glädje och trygghet i skolan och att detta skulle gå ut över kunskapsnivåerna.
Ett ganska befängt resonemang anser jag.
Skulle eleverna känna sig glada och trygga så tror ju jag att de skulle prestera bättre, inte bränna ner skolor, knivhugga rektorer bara för att nämna de stora händelserna. Glada och trygga barn försöker inte hoppa ut genom fönstret så fort de får chansen, kalla lärare för subba, ge klasskamrater örfilar så fort man kommer åt.

I Sverige tror man nu att betyg och utökat mandat för lärarna att utöva stränghet skulle lösa alla problem. Det finns så många stökiga elever som måste stävjas. Man ska kunna skicka ut dem ur klassrummet, ta ifrån dem deras mobiltelefoner med mera.

Var finns resonemanget om skälet till att eleven är strulig? Kan det bero på att eleven under sin uppväxt alltid blivit sviken av vuxna och har svårt att lita på skolans personal? Kan det bero på att ett barn i ålder 7 – 15 år inte alltid har ro i kroppen att sitta still i sin stol 6 timmar om dagen? Kan det bero på att alla inte klarar att växla från franska till kemi inom loppet av fem minuter? Måste det alltid bero på att lärarna inte är tillräckligt stränga? Kan det inte vara så att vissa barn behöver någon som lyssnar på dem också? Alla barn behöver höra att de är duktiga. Ett barn som har myror i brallorna när det är åtta år och hela tiden får höra att det stör och är stökigt, vilken identitet bygger det barnet upp?

Betygen, en enda bokstav, ska ge alla inblandande god insikt i ”hur det går för eleven”. Uppenbarligen har utbildningen i Sverige alltid varit undermålig då det så tydligt visar sig här att föräldrar tydligen inte klarar att ta till sig utförlig information om sitt barns utveckling. Nej, omdömena som skrivs ska översättas till en enda bokstav.

Jag skulle vilja se de betygskriterier som kan täcka in alla de aspekter som ryms i en elevs utveckling. Det räcker inte med sju steg om vi ska få plats med nyanser om muntlig förmåga, praktisk förmåga, samarbetsförmåga, förmåga att ta in skriftlig information, förmåga att läsa instruktioner, förmåga att förmedla sina kunskaper, på vilket sätt eleven bäst lär sig och sist men inte minst hur väl eleven tillgodogjort sig undervisning och vilken nivå dess kunskaper ligger på.

Att de kriterier som finns är så luddiga så inte ens lärarna kan översätta dem till svenska, det håller jag med om fullständigt. Så vitt jag vet har stora delar av nittiotalet och 2000-talet gått åt till att varje skola var för sig har byggt upp sina lokala mål och betygskriterier utifrån skolverkets skrivelser. HUUUU så många arbetstimmar. De som inte orkat det lever kvar med varianter av de gamla. Det är klart att det fins olikheter i hur elever på olika skolor och även med olika lärare bedöms olika.
Vad gäller betyg och orättvisa finns mer att säga. För mig behövs ingen forskning för att påvisa att olika lärare lägger in aspekter på elevens uppträdande till olika grad. Det går att göra och det görs! Det får inte vara så, men så är det.
Betyg hämmar också enligt min uppfattning utformandet av den kreativa undervisningen. När målen ska översättas till en bokstav eller siffra så måste man ha något konkret att komma med. För att ha ryggen fri , ha något att peka på och för att ha ett konkret betygsunderlag använder man sig av prov.
Jag tycker att alla som förespråkar prov som utvärderingsform ska ta och göra ett litet tankeexperiment. Om en vecka har du ett viktigt prov i, låt säga historia, det handlar om Gustav Vasa. Innan den veckan har du två läxförhör och ett annat prov, i kemi. Du har också viktiga träningar, kompisar och annat skoj som drar. Precis som du som vuxen tycker att det är roligast så tycker även 7-15-åringar det. Oftast.
Hur lägger du upp dina studier?
Hur mycket av det du läst kan du en vecka efter provet?
Kommer du att studera så att du förstår eller så att du klarar dig på provet?

Lära för livet genom praktik och teori varvat. Underbara visioner som förespråkats sedan 1800-talet. Ändå går det inte att genomföra. Varför? Naturämnena är ju som gjorda för detta. Det borde ju gå att genomföra åtminstone där.

Jag har ju min egen erfarenhet att gå tillbaka till. Enligt min bild av det hela beror detta på några olika saker.
Lärarutbildningen är det första. Där måste det tas ett beslut om huruvida studierna ska vara akademiskt fördelaktiga eller inrikta sig på att lära för att lära andra. Nu blir inget varken hackat eller malet. Lärarutbildningen är en komprimiss mellan pedagogisk utvekling och den enksilda blivande lärarens karriärsmöjligheter.
Dessutom bedrivs undervisningen på traditionelltvis, till och med när undervisningen berör alternativa undervisningsmetoder. Det fanns i alla fall inte på 90-talet då jag gick på LHS någon undervisning som byggde på de nya metoderna.

De enskilda skolorna. Att undervisa i naturvetenskapliga ämnen är oerhört krävande. Eftersom dessa ämnen kräver både praktik och teori till lika stora delar krävs en hel del materialförvaltande, iordningsställande, tillbakaställande, riskbedömande och närvarande under lektionstid. Man kan inte säga ”varsågoda och börja undersöka förhållandet mellan syror och baser” och sätta sig vid katedern och rätta gamla labrapporter.

Utöver allt som har med eperimenten att göra finns också teorin vilket innebär en massa planering och rättning. Jag vet att jag är emotsagd men jag kommer till min grav att hävda att NO-ämnena är de tyngsta att undervisa i. Trots detta har NO-lärare lika mycket undervisning som alla andra, lika många grupper och det värsta av allt, lika stora grupper i många fall.
På de två skolor där jag har jobbat har det varit störst ruljans på just NO-lärare.

Nästa skandal är att de flesta som undervisar i NO också undervisar i matematik. Matematik är ett kärnämne och anses jätteviktigt. Taget all den tid NO-undervisningen tar i anspråk så är det kanske inte så konstigt att än idag, år 2007 får de flesta elever lära sig matte precis som man gjort i alla tider, genom att ”räkna tal i boken”. Matematik kan vara så mycket mer. Jag är helt övertygad om att alla ni som säger ”jag hatade matte i skolan” eller ”jag är totalt obegåvad på matte” aldrig har fått en ärlig chans. Man lär sig att göra, inte att förstå.

Som före detta lärare i naturvetenskapliga ämnen kan jag bara säga, nähä?, när jag läser om Pisastudien. Jag kan nog komma upp med en lösning men det kostar tid och pengar att implementera en skola som verkligen är för alla. Hur kan det komma sig att så många utvecklingsländer på uppgång har gått om oss i undersökningar som Pisastudien? Jag tror att våra barn har tappat hungern och det kommer att kosta oss att tänka om.

Läs mer på Lärarnas tidning
Läs mer på skoverkets hemsida
Läs mer på DN.se

Kommentarer