En liten novemberanalys

Vissa veckor har kalendern verkligen för lite plats. (Finns det en större att skaffa?)
Sådana veckor måste man vara stark.
Sådana veckor blir man oftast sjuk.
Sådana veckor kan man inte vara sjuk så då låtsas man bara att man inte är det. Det fungerar jättebra!
Man kan till och med lägga in en extra promenad. Fast det egentligen inte finns tid.
På något sätt borde det ju ändå straffa sig, säger du då.
Det beror på hur man väljer att se det, svarar jag då.
Man kan välja att se borttappade nycklar i skog som ett straff.
Att det precis samma helg ska börja snöa ovanpå dessa nycklar kanske också är ett straff.
Att man valt att gå slingan som inte är elljusbegåvad kan ju också vara ett ödets nyck. Detta innebär ju att allt sökande måste ske på dagtid. (För er som inte förstår varför hänvisas härmed till tidigare inlägg om sommar-/vintertid, min hyllning till hösten).

Annars tror jag mest att det visar sig i att man går av vid fel tunnelbanestation bara för att man lyssnar på Lisa Ekdals ”dadidadidadidadidadidadidada” i mp3-spelaren.

Det kan också visa sig så att enkla tekniska el- och rörproblem som sidodragningar och sevicer och stigare är lika förståeliga som fornegyptiska. Det blir svårt att avgöra vad som är svårt på riktigt eller bara för att det är avbrott i nervcellerna för alla instruktioner är lika svåra att förstå. förmågan att samla nervbanorna i hjärnsubstansen saknas.

Önskar att det fanns ett handgripligt instrument så man formligen kunde ta tag i nervtrådarna och lägga dem i rätt hjärnhalva beroende på vad det är man ska förstå.
Bildanalys, okej jag lägger trådarna på höger halva dådå, nej vänta ska prata elstigare först, tillbaka till vänster sida, eller var det tvärtom?

När man är som tröttast, när en vecka gått utan andningspaus, med sjukdom i kroppen och borttappade nycklar med mera ringer mamman och pappan till de underbara extrabarnen man tagit hand om över helgen. Deras fantastiska Londonhelg slutar, så klart, med missat flyg.

Den nya, lugna veckan börjar med fyra barn som ska till olika dagis och skolor innan man får ta sig dit man själv ska. Självklart snöar det den morgonen. Självklart står det en grävskopa för vägen till dagis så man får gå en miiiil extra, självklart får man höra att det är förseningar på tunnelbanan.
Det är klart, host host, snor snor, att allt ska vara emot när man kämpar på. Typiskt att hela universum jobbar emot en just idag!

Man är helt enkelt för trött för att fatta att den mentala träningen inte har räckt till för att se sanningen, den hela sanningen och ingenting annat än sanningen.
Tänk att barnen är så snälla och gulliga och förstår att man måste göra som mamma/tant Mona säger idag för att det ska funka.
Tänk att det går bra att göra en U-sväng och köra mot rött precis utanför skolan. (göööh och vilken tur att kostympappan som knackar på rutan inte är Dexter*)
Det är fantastiskt, tunnelbanan klaffar precis, behöver inte vänta en sekund, kommer i tid till skolan och allting.
Och snart är jag frisk. Då kommer hjärnan kanske funka den också. Sen kanske man till och med kan hinna med mer mental träning. Jobbar jag riktigt hårt räcker den eventuellt till nästa förkylning också.

*Dexter är polisen som är massmördare men som bara mördar riktigt dåliga människor.

Kommentarer

Jag ska suga på den lite. Det är ju helt klart bekvämare med strumpbyxor som har sin gren där jag har min och inte i knävecken…
Tacksam för all påverkan!

Alltså, idag hade jag lite svårt att hänga med i svängarna MEN jag hajjar att du råkat ut för Murphy’s law. Du är som en riktig super hero, Mona! Ps Ska se om jag kan ordna så att H&M börjar tillverka strumpbyxor utan ”grenhäng” och kalasbyxesyndrom. Skulle gärna läsa lite om vad du anser om detta också. Kram M