En sittande tragedi

Föreläsaren, tillika den pensionerade folkhögskoleläraren Rune, spelas av Helge Skoog

Jag fick den stora äran att närvara vid premiären av Sit Down Tragedy med Helge Skoog på Stadsteatern. Till att börja med kändes det lite konstigt att se teater i jobbsammanhang på Stadsteatern, men det gick över när jag stötte på Magnus Florin, chefdramaturg på min hjärteteater Dramaten, i foajén.

Föreställningen är en 1 timme och 20 min lång, av Göran Palm välskriven blankvers framförd i föreläsningsform av Helge Skoog.

Temat är människans be- och fåfänga förmåga att sätta sig själv i centrum. Överordnad naturens resurser och krafter har människan befordrat sig själv och anser sig ha äganderätt till planetens rikedom kallar den resurser.

Även om jag  länge känt mig frustrerad över just det här mänskliga förfarandet togs ändå några för mig nya perspektiv upp. Bland annat hur både religion och politik ger oss alibi att fortsätta med denna så tydligt felaktiga tankesnurra. Men också att språket håller oss med definitioner som ur miljöperspektiv verkligen borde diskuteras. Vad sägs om ”Svenska fåglar”, ”Sveriges kust”, ”De svenska fjällen”;

”Det gör att den natur som landisar och kontinentkrockar har skapat är, bland annat älv och ås och fjäll och sjö, ges skenet av att höra Sverige till”

Eller att vi pratar om mänsklighet och djuriskhet, tror inte tankegången behöver någon närmare förklaring. Det finns något som heter inhuman, men vad är motsvarigheten för djur? Härmed myntar vi ett nytt begrepp; inanimal. Så, då slipper vi problem med minkar som har ihjäl varandra på pälsfarmar, för plötsligt har vi ett ord för det.

Det fina programmet

Jag skulle kunna servera citat på citat här för programmet innehåller texten, i sin helhet, vilket är underbart, så gå helt enkelt och se den. Bli medlem i Naturskyddsföreningen så får du se den för endast 195 kronor istället för ordinarie pris, 260 kr. Kanske är det skälet som får dig att ta steget? För det finns även kulturella skäl att se just den här föreställningen.

Därför lämnar jag nu budskapet och går in på själva upplevelsen av föreställningen. Helge Skoog lyckades hålla intresset uppe på ett skickligt sätt genom att växla mellan humor och allvar, torr gammal stöt och klarsynt modernt tänkande individ. Tillsammans med överraskande avbrott av mer teknisk karaktär blev det riktigt roligt stundtals.

Sufflösen hade en mer framträdande roll än vad som är brukligt vilket också bidrar till både spänning och effekt. Det är alltid roligt med pjäser som leker med det traditionella för antingen man vill det eller ej så utmanas ens egna föreställningar om hur det ska vara. Fruktstunden á la dagismodell blev en skön stund för eftertanke med Naturskyddsföreningsälskaren Povel Ramel i bakgrunden.

Det är på tiden att teatern vågar ta en plats i det politiska och religiösa samtalet, framförallt att miljöfrågan tas upp på en av Sveriges viktigaste scener. Jag hoppas att de menar allvar och vill börja positionera sig. Ett gott tecken är att Naturskyddsföreningens medlemmar får rabatt, även om det helt säkert inte är de (vi) som behöver den här föreställningen mest. Men vare sig på Stadsteaterns hemsida eller på plats i foajén fanns någon information om rabatten. (Skärpning)

Viktigast av allt, och det jag kommer hålla tummarna för, är dock att Stadsteatern lyckas få in publik som inte vanligtvis lyssnar på liknande budskap i ABF-lokalerna. För det är där en sådan här satsning verkligen behövs. Min farhåga är dock att kultureliten (i detta fall recensenter och andra proffstyckare) ska prata ner den för att det inte är teater som vanligt, eller att de inte ids ta till sig budskapet som Elin Claeson på Sveriges Radio gjorde. Hon tyckte uppenbarligen inte att det passade med det dystra budskapet och skrattar nästan hånfullt när hon berättar om hur människan framställs som en liten fjärt i jämförelse med naturens krafter.

Det känns lite typiskt. I föreställningen tas just kulturen upp som en plats där människan definitift ställer sig själv i centrum, och det kan ju kännas som en nagel i ögat förstås.

Kulturbloggen var där och gillade det.

Kolla också in trailern.

Bilderna i det här inlägget är tagna med min iPhone och motiven kommer från Programmet som man kan köpa för 25 kronor i samband med föreställningen.

Kommentarer