En soft förmiddag

Visst är det skönt att bara vara hemma och softa!
Jag lyckades avstyra fyraårigt sällskap i duschen genom att påpeka att man ju då var tvungen att ta av sig de nyuppsatta tofsarna och klänningen som så noga utvalts för det fjärde kalaset som skulle inträffa senare under dagen.
Jag hann nästan duscha klart innan det var dags för den första tröstningen.

Liten L gråter hjärtskärande. Bakom står en pappa som inte får trösta och ser anklagande ut. Den nylagade älvandockan hade kastats i golvet och vingen hade gått sönder igen.
Tårarna torkades och leken tog fart.

Jag skulle precis klä på mig när det var dags igen. Den här gången var det en snurrdans som spårade ur och slutade med en panna på soffarmstödet.

Storebror började tröttna på skrik och gråt vid det här laget och hade inte tålamod att vänta på att ögonvätskan skulle sina. En bättre idé tyckte han att det var att ge sin lillasyster en kram. En sån där kram som säger mer än ord. Orden skulle ha varit något i stil med ”håller du inte käften på en gång ska jag göra potatismos av dig”. Ja, sen förstår ni kanske att jag blev tvungen att tala om för storebror att man inte får göra så.

Storebror tål inte att man säger till honom. Nu var det han som behövde tröst. Tårarna sprutar för han ville ju bara kramas.

Lugnet la sig och syskonen blev vänner. Plötsligt ropade de ”mamma titta, det växer godis i trädet”. Och ser man på. Det växte godishalsband i yucapalmen. En överlycklig mamma beundrar påhittigheten och är så stolt över att de leker så fint tillsammans. Lillasyster ser strängt på mig och talar om att jag måste gå ut ur rummet. Visst tänkte mamman och tog tillfället i akt att försöka göra sig i ordning. Hann nästan ända in i badrummet innan braket kom.

Lillasyster hade försökt plocka godis i trädet och trädet hade ramlat. Krukan hade också ramlat. Men trädet hade ändå lämnat krukan och låg i tvättkorgen med rottrasslet rakt upp.

Medan pappan tröstade lillasyster och dammsugaren dånade och tvättkorgen och golvet befriades från sin matta av torkad jord kunde jag inte låta bli att avundas mina vänner som känner sig ensamma ibland.

Kommentarer

Om du bara visste hur väl jag känner igen mig! Får ett leende i hela ansiktet när jag läser. Men – i ärlighetens namn – jag vet inte om det orsakas av nostalgisk saknad eller en (egotrippad?) känsla av befrielse. Mina ungar är… inte ungar längre. Vid uppnådda 33, 21 och 19 vill dom inte kallas det. Och jag är inte motiverad att säga emot. Dom vet inte vad jag säger när dom inte hör! Det känns som en tröst på något vis. Kallar dom kanske för ungar för att slippa kalla mig själv för gammal. Ett tag till.