En trygg skräck med ovisshet

Jag står högst upp på en brant klippa. Fallet, eller hoppet som är nära förestående får mig att känna stor tillfredsställelse samtidigt som jag är komplett skräckslagen. Det enda som är säkert nu är att det inte finns någon möjlighet till retur. Jag måste hoppa. Jag måste hoppa. Ja, jag måste verkligen hoppa.
Jag kommer att göra allt för att landa mjukt. Det som oroar mig är att jag inte har en aning om hur det ser ut där nere, där fallet kommer att avslutas är marken helt okänd. Det är också det som gör att det kittlar i magen. Jag her ingen aning om vart jag ska. Jag vet bara att jag inte vill tillbaka och att jag är ganska säker på att där nere, där finns hemma. Så här nära hemma har jag nog aldrig varit och det känns tryggt.
Bara jag inte glömmer att landa, bara jag inte hamnar med huvudet först, bara jag lyckas komma dit ner med fötterna först och vingarna utslagna.


Kommentarer