Fantastiska Festival


På väg tillbaka till Dramaten och två som jag misstänker fantastiska föreställningar, La Douleur och Marionetterna.

Det slog mig att vi är halvvägs in i festivalen trots att det känns som om den nyss startat. När man kommit halvvägs in i saker passar det sig ned en liten reflektion.

Min halvvägsreflektion är att Ingmar Bergman inte på något sätt lever upp till den bild av en dyster, lätt gubbsjuk farbror som ibland målas upp. Ju mer jag lär mig om denna människa desto mer känns det tråkigt att jag aldrig träffat honom.
Min andra reflektion gäller teatern som sådan oc finteatern speciellt. Det pirrar i hela kroppen av de möjligheter som denna festival skulle kunna föra med sig under förutsattning att erfarenheterna, de nya kontakterna och det friska förhållningssättet förvaltas väl.

Nu är jag framme och återkommer med rapport om kvällen.

Kommentarer