Fler samskrivna manus på gång

Det dök upp en kommentar på ett tidigare inlägg från Gunnel Viden som jobbar på reklambyrån Plan Sju i Luleå. Hon är projektledare för ett samarbete mellan Centrum för Distansöverbryggande Teknik (CDT) och Norrbottensteatern som ska resultera i ett samskrivet manus som ska spelas på Norrbottensteatern med premiär i december 2010. Projektet går under namnet ”Öppet Manus” vilket väl är ganska talande.

Gunnel gör research om teaterprojekt på internet och delar med sig av vad hon hittar på gunnelviden.wordpress.com. Genom henne hittade jag Royal Opera House i Londons projekt Twitter Opera. Vem som helst kan skriva @youropera och bidra med en replik. Storartat!

Efter en del irrande på den i mitt tycke lite röriga bloggen hittade jag följande citat ur en sammanfattning av akt 1, scen 1:

”In brief, at the end of Act One, Scene One, William is languishing in a tower, having been kidnapped by a group of birds who are anxious for revenge after he has killed one of their number. Hans has promised to rescue him. The Woman With No Name is off to her biochemistry laboratory to make a potion to let people speak to the birds”.

Visst kan man säga att det blir annorlunda historier när våra medvetanden slås ihop till ett linjärt händelseförlopp i alla fall. Det är uppenbart att samskrivande är tidskrävande. Särskilt när skribenterna inte väljs ut i förväg. Men jag gissar att det är värt det.

Jag vill att det ska pratas teater på nätet på flera sätt. Samskrivande är ett sätt att utnyttja teknikens möjligheter. Jag vill också se

  • publikrecensioner,
  • aktörer, producenter och regissörer som delar med sig av sin vardag och sina tankar, delar med sig av sitt konstnärliga arbete, tar in vad andra säger om detsamma,
  • publik som pratar med sina favoritteatrar om vad de tycker och tänker,
  • politiker som läser och kommenterar, nybörjare som filmar sina teaterförsök,

ja, vad  mer kan vi hitta på?

Kommentarer

Jo absolut. Delvis. Jag tror att reflektionen också kan ha ett eget underhållningsvärde. Att delta i en diskussion om något engagerande som upplevs som meningsfullt kan i alla fall för mig likna den känsla jag får när jag ser ett engagerande stycke teater. Man upplever en intensitet, att något stort är på gång eller vad man nu väljer att kalla det.
Tänkte på detta inlägg idag också när jag fick en förfrågan på facebook från Danskollektivet Sch som ber sina vänner att skicka in familjebilder som dom behöver till research inför en föreställning. Där är ju ytterligare ett användningsområde med möjligheter: Research.

Ja men på något sätt är det ju i reflektionerna som utvecklingen kommer – och det är väl därför vi håller på, delvis?

Mycket bra! Jag pratade med Gunnel innan sommaren men visste inte att hon bloggade också. Det tar sig.. Jag antar att du läste SvD artikeln om twittrande litteratur också? Det är helt klart något spännande med den begränsande formen. Det här med att att prata teater på nätet på fler sätt.. Det var en av mina första reflektioner när jag började snöa in på detta. I många pjäser jag varit med i är det har själva bakomsnacket, analysen av det hela varit lika engagerande som själva uppsättningen. Detta borde ju verkligen lämpa sig att dryfta på nätet och säkert förändrar det dessutom sättet deltagarna i diskussionen tar sig till uppsättningen. För en del kan jag tänka mig att det förhöjer upplevelsen (och säkert tvärtom för andra).