Flitiga Lisa utbränd och ute ur leken för ett tag

Många har oroat och uppmuntrande tagit kontakt med mig via äkta gammelmedia – telefon och muntligt i riktiga livet efter mitt förra inlägg. Jag är verkligen jätteglad över att ni visar den omtanken och uppskattningen när jag som mest behöver den. Tack!

Min sammanlagda tolkning av hur jag känner kombinerat med de goda råd som kommit in är att jag överdriver och löjlar mig. Som vanligt oroar jag mig i onödan och vänder alla mynt upp och ner. Långsiktiga mål behöver inte vara exakt beskrivna och jag är ju den jag är och det är inte så tokigt egentligen.

Under en lunch med L, en klasskompis föll allt på plats i en härlig insikt. Hon brottas egentligen med samma ”problem” som jag men väljer istället att fokusera på de möjligheter det kan ge. Det är ju faktiskt bra att inte ha siktet inställt på en målbild. Varför bara skjuta en när jag kan skjuta fler?

Det slog mig ockås att jag glömt ett av de viktigaste löftena jag gav mig själv när jag började min resa mot ny karriär: Att sluta sträva och streta och istället luta mig lite mer tillbaka och låta saker och ting falla på plats. Jag är ledsen Flitiga Lisa, men du ska bort igen. Vi kan väl säga att hon är sjukskriven för utbrändhet.

Antagligen var detta inte sista återfallet, men tack vare detta underbara media har jag kunnat formulera ett problem jag har och har fått hjälp att lösa det.

Tack!

Kommentarer