Förvirrad

Något brast i somras. När studio ett sände ett reportage från Afrikas horn dog något inom mig. När berättelsen om 90 000 människor som trängs i ett läger som för några år sedan var överbefolkat av 40 000 människor trängde in genom skinnet och blev verklig.
Bilder av utsvultna kvinnor som föder sina barn på vandringen mot detta mål som jag själv skapat har fastnat på min näthinna. Barn som dör av svält och utmattning. Hjälplösheten. Orättvisan. Och det programmet handlade bara om ett läger, och den lilla andel människor som ens orkar försöka och de som lyckas ta sig dit.

Timmarna efter började rapporterna om Utøja trilla in. Och jag var så uppfylld av Afrikas horn att nyheten rann av mig som om jag var gjord av teflon. Och livet fortsätter. Det bara rullar vidare. På TV sänds skrattshower. Paniken växer över faktumet att sommaren tar slut. Diskussionerna efter händelsen i Norge ger mig hopp. Egyptien ger mig hopp. Men det motstånd som Libyerna möter i sin kamp för friheten känns tidstypisk och stör. Och på Afrikas horn fortsätter människor att svälta.
Och stjärnorna lyser i det enorma universum. Jag står på en av de stjärnorna och ser på jorden. Sett därifrån är alltihop helt obegripligt.

Jag kan inte hitta ett sätt att förhålla mig till allt det här. Inte heller vet jag vad jag ska göra när mina barn säger att de saknar sin familj även när vi är tillsammans, fysiskt på samma geografiska koordinater. Stort och smått, nära och långt bort. Allt drar i den här ensliga ön som flyter omkring på ett stormigt hav.

Så försöker jag styra tankarna till att saker och ting HAR blivit bättre. Totalt sett ser det ut som om vi ÄR på rätt väg. Men vad är min roll? Jag har ett ansvar att ta till vara på alla de fördelar jag tilldelats genom att vara född på den här platsen. Det är min förbannade skyldighet mot de som svälter och slåss att inte bryta ihop och bli apatisk. Men vad betyder det? Hur kan jag göra skillnad?

Kommentarer