Frihet och motivation, oro och rädsla…

När diset höll på att lägga sig i morse och solen började värma befann jag mig i morse i skogen. MP3-spelaren och jag tog en joggingrunda. Före frukost. De gulligaste barnen i världen är på dagis. Jag känner mig fri.

En snara som suttit runt halsen under så lång tid som jag kan minnas har släppt. I början var jag inte säker på om den släppt för gott eller om det bara är tillfälligt. Egentligen vet jag inte det nu heller men jag tror mig känna att jag har kontroll över den.

Valet att prioritera om i livet har varit rätt. Jag ska fixa detta. Växa som människa. Ta kontroll. Jag ska bestämma över mitt liv. Jag ska göra saker för att jag vill det. Inte för att jag måste.

Snart börjar utbildningen som jag valt ut till mitt livs räddning och nya chans. Med smårädda (eller? livrädda stämmer kanske bättre om jag är helt ärlig) steg närmar sig dagen D. Jag satsar för första gången i mitt liv. På allvar går jag in för att lyckas. Det är där rädslan kommer in i bilden. Den som ansätter sig att lyckas sätter ju allt på spel. Det finns ju alltid en risk att man misslyckas. Men jag vet att det kommer att gå bra. Tack vare just denna rädsla. Tänk att jag är 38 år och det är första gången jag förstår detta. Inga undanflykter, inga tankar som ”vi får se hur det går”. Detta ska lyckas. Det slutgiltiga målet är hyfsat utformat. Det kommer att ta tid men det ska gå. Det är alltså så här det känns att vara motiverad…

När jag joggat min runda och skulle stretcha i morse var det ett gäng från någon skola där. Jag blev tvungen att stirra ut dem för det är så häftigt att det inte är jag som står där med klasslistan i handen och försöker mana på eftersläntrare eller peppa brudarna som bara sätter sig och ser sura ut på en stubbe. Det är så skönt att slippa vara hurtigt käck och försöka lura i morgontrötta att uppgiften de har för dagen är den mest intressanta någonsin. Jag behöver inte låtsas längre.

Det är så skönt så jag blir aldeles gråtfärdig.

Nu vet jag att jag kommer att överleva.

Är det inte så att många av oss människor vill vara stolta över oss liv. ”När man ligger på dödsbädden….” ”Ha något att berätta för barnbarnen…” Så kan man väl inte gå och tänka hela tiden, men visst.. Jag tror att det är jätteviktigt att i varje stund leva sitt liv så att man kan känna sig nöjd med sig själv i slutändan. Att vara vaksam på resultaten av sina val måste vara grunden till utveckling. Mitt nya ledord ska i alla fall vara ”NJUT”.

Kommentarer