Fritt flöde leder till varför jag älskar teater

Vissa dagar bara har man inga tankar som måste skrivas ner men man känner ändå för att skriva. Man sätter sig med fingerspetsarna på tangentbordet och låter orden komma ut ändå. Så får man se var det landar. Man är jag och idag är en sådan dag. Det finns ingen plan, bara en önskan om att få göra sig hörd.

Det har varit en fin dag. Barnen till dagis med bilen – det regnade. Och jag avskyr regn. Bilen ställde jag vid tunnelbanan och det var nu, exakt nu jag kom på att den står kvar där. Skit också. Ja, ja, bara den står kvar i morgon bitti så löser väl det sig.

Att ta sig till Nybroplan är ett vardagsäventyr nu när blå linjen är kapad av byggterrorister. Det finns en hel drös med alternativa resvägar och SLs reseplanerare i iPhonen får tipsa om den snabbaste just för tillfället f. Jättespännande, jag vet liksom aldrig innan vilken väg jag ska ta. Ultimat. Finns det något värre än att starta varje dag på exakt samma sätt jämt?

Till det väsentliga. Jobbet. Mitt fantastiska jobb. Jag kliver in i den här sagovärlden som ändå är verklig. Med riktigt riktiga människor. Där jag känner mig helt hemma fast det är så främmande. Jag har hunnit med att skriva och skissa på hur jag tycker att organisationens kontinuerliga närvaro på internet borde vara uppbyggd. Det har resulterat i en vision som osar lite hybris och en lite mer konkret plan över hur vi kan börja. En policy börjar sakta men säkert växa fram idémässigt men jag tror jag ska söka efter lite inspiration från andra håll också. Till nästa vecka ska det vara presentationsbart.

Igår gav Teaterpiraterna den sista föreställningen av Momo – eller kampen om tiden. Hela tältet fullt med barn. Mina barn och ett flertal av deras kompisar har varit och sett föreställningen och det blir så tydligt hur viktigt det är med teater. I en scen i pjäsen försöker en av de Grå prångla på Momo en docka;

”Goddag, jag heter Bibi Girl, jag är den perfekta dockan, alla är avundsjuka på dig för min skull”, upprepar dockan om och om igen. Momo blir irriterad eftersom det inte går att leka med någon som bara säger samma saker hela tiden. Den Grå försöker visa hur man leker med dockan genom att ge den fler saker. Momo bara skakar på huvudet och förstår inte alls det roliga med det. Dockan vill bara ha fler saker hela tiden. När man har tröttnat på dockan blir det roligt igen bara man köper fler saker. Till slut frågar Momo den Grå om det verkligen inte finns någon som bryr sig om honom varpå han blir som hypnotiserad och avslöjar hela planen med tidsparkassan för Momo. Ett brott för vilket han senare blir avrättad…

Nej det låter kanske inte så barnvänligt, men jag hävdar att det är precis det. Inte finns det väl någon materiell nivå som någonsin är nog? Inte finns det väl något barn som någonsin fått tillräckligt många julklappar? Finns det någon människa som kommer hem från en shoppingrunda och tänker ”vad bra – nu har jag allt jag behöver”?

Efter att mina barn sett Momo – eller kampen om tiden har vi en utgångspunkt i våra ibland ganska heta diskussioner om huruvida det är nödvändigt att köpa en ny legogrej eller ytterligare en barbiedocka dagen efter den senaste inhandlats. Nu kan vi lyfta diskussionen från att handla om oss till att handla om Momo. Och den Grå. Vilket gör det hela mindre personligt och lättare att ta till sig. Barnen fattar. Barnen tycker att Momo har rätt. Den Grå har fel. Och allt blir så mycket lättare.

Teater är organiskt. Det är tankar och berättelser. Det är här och nu. Den kräver att man koncentrerar sig och är med. Den kräver respekt för att fungera. Skådespelarna måste få kontakt med publiken, de måste känna att publiken är där.

Det finns inget svårare än att spela teater för tonåringar. Kanske är det därför det finns få teaterpjäser som riktar sig mot tonåringar. För tonåringar får inte visa några känslor. De är världsmästare i pokerface. Därför blev jag superförvånad när jag fick höra att även de gymnasieelever som varit och tittat på oss verkligen hade gillat pjäsen.

Därför älskar jag teater. Den tränger igenom och det är fantastiskt vilken del av salongen man än är i. Förstå att det är underbart att jobba i ett hus som andas över hundra år av teater. Det är som att en gammal förälskelse har väckts till liv. En sådan som alltid funnits där, men som jag aldrig har vågat släppa ut på allvar. Men det är väl det som är vårt arbete som vuxna – att leta rätt på våra innersta viljor och passioner och ta reda på vilka vi verkligen är under den yta av pokerface vi så nogsamt skaffar oss för att överleva den tragikomiska tonåren.

Kommentarer