Här sitter jag med ett blankt papper

blank-torn-paper-background-veectors-20272

Jaha. Nähä. Så råkade jag ut för det här igen då alltså. Blankt papper. Inga tankar som jag direkt känner att jag vill dela med mig av eller som kan tänkas ha någon egentlig betydelse för någon annan.

Kanske händer det nåt om jag bara skriver precis det jag tänker? …. hmmm…. nä…. att jag känner mig tjock? Hm. Nä det är inte så kul. Men yogan var härlig ikväll. Ballt det där att gå 200 meter hem till en kompis och få värsta proffsgenomgången. Riktigt lyxigt. Vi måste se till att både kompisen och hennes familj får något härligt för besväret. Undrar vad de kan tänkas tycka är roligt?

Det måste vara något som de gillar att göra hela familjen. För de där fantastiska barnen och mannen står alltså ut med att lämna vardagsrummet fritt för oss yogatanter som liksom stormar in och tar över deras hem en kväll i veckan. Magiskt.

Undrar om min familj hade gått med på det? Hmmm…. svårt att spekulera i. Kanske. Om det var väldigt viktigt för mig skulle jag nog få igenom det. En gång var vi ju faktiskt här hemma hos mig, och då gick det ju bra.

Och så är det en typisk maj när allt händer. En miljard avslutningar, uppvisningar, föräldramöten, utvecklingssamtal, allergisprutor, vårklädshoppingbehov och alla som inför-semester-stressar fram grejer som gör att det blir en arbetstopp mitt i det. Sen gör vi så att vi lägger till en liten renovering av sådär en tre rum på det. Men konstigt nog är jag inte stressad. Faktiskt inte. Visst, rätt vänster-hjärnhalveorienterad är jag nog just nu, med vissa tunnelaktiga drag, men inte stissig. Det är konstigt. För det borde jag vara. Så här års är jag van att ha en puls på 190. Men jag tuffar liksom på just nu.

Mycket märkligt. Det kanske är yogan som givit effekt. Eller så har jag redan brunnit upp, så de här orden skrivs av en andlig varelse. Det enda som finns kvar och rör sig är liksom mina fingrar och en liten, liten del av min hjärna som glöder lite flämtande, kämpar för att blåsa livet tillbaka i den här skepnaden av en kropp.

Nä, det är nog så att jag lärt mig andas ifrån mig stressen.

Så här skulle man ju kunna hålla på ett tag. Ska bli rätt kul att läsa vad jag skrivit nu när jag bara skrivit rakt upp och ner det jag tänkt i typ tio minuter. Eftersom min självbevarelsedrift är mindre än min envishet gällande att skriva ett inlägg varje dag i 100 dagar så publicerar jag dock först, annars blir det nog inget inlägg idag. Blogg 100 går först. Sen kommer mitt anseende.

 

Kommentarer