I cast a spell over missunnsamhet

Jaga lyckan, jaga lugnet. Var här och nu. Var dig själv bara. Vad glad du jämt är. Blicka inåt hitta rätt, hitta målet var den du vill vara andas känn lev.

En enda sak är den enda säkra. Den här kroppen och hjärnan tänker och känner för jäkla mycket. Det finns inget stopp. Dagarna i ända. ”jag förstår” Åh, ja, men så kan det kännas, ja det är klart, hej och hå och jag tänker så här och hur känner du?.

Jag vill dra mig undan i en grotta och aldrig mer träffa en enda människa. Där ska jag sitta mitt i min missunnsamhet och bara hata både mig själv och alla andra.

Jag vill bara gråta, men jag kan inte. Jag kan inte ens skriva att jag tycker att alla andra är så jäkla lyckade och jag själv är ett missanpassat miffo som bara går omkring och låtsas hålla näsan över ytan, när jag i själva verket bara vill skrika rakt ut att jag skiter i alltihop.

Men jag kan inte säga det för att då blir du ledsen och känner dig träffad, och även om jag säkert menar dig också så är det inte riktat till dig. Det är riktat till alla. Men mest till mig. Du ska få vara lycklig och lyckad och ha nått dina drömmar och veta vad och hur du kan lösa alla situationer – fast du säger att du inte kan det – och att du också tycker att det är svårt ibland. Och det gör du säkert också.

Jag är missunnsam. Jag blir så jäkla förvirrad hela tiden av att hela tiden inspireras och tro att jag borde inspireras. Få andras livsstilar, drömmar och mål nerkörda i halsen och få dåligt samvete för att jag inte ens tänkt på att det är så man ska tänka och känna och drömma och leva och vara.

Men det är ju nu när jag äntligen får ur mig det här som en enda lång spya som jag fattar. Jag har ju inte fattat ett skit. Kanske,kanske har det trillat ner en liten polett här ikväll.  Det är dina drömmar. Inte mina. Dina!

Behöver nog köpa den här bilden så jag kan hänga den på väggen. Vill du också det? Klicka på bilden så kommer du rätt.
Beställde just en affisch av den här bilden. Som en påminnelse.

Nä jag ska inte vara i någon grotta. Jag ska vara här i mitt hem. Det är mitt hem som är min grotta. Jag ska göra det till mitt. Nu är det monster som har tagit över det, för jag har låtit det ske, för jag har inte hunnit bestämma mig hur jag vill ha det. Och därför har jag ingen makt. Jag ska reclaima mitt liv steg för steg.

Slut på sökandet. Fuck sökandet. Bara ta ett beslut och kör på det. Svart eller vitt är de nya färgerna. Resten ska bort.

Här! I min egen och de andra i familjens skit ska jag så mina frön. Det är så långt ifrån perfekt det kan bli men det är vad som är mitt liv. Det är kanske inte så mycket. Det är ju just det här jag hatar dig för. Att du har förmågan att se det du har. Och lyfter fram och visar upp din skit och beskriver den som underverk. Där står man å ba’: ”Men min skit är ju likadan”. Varför skryter du om din medan jag skäms över min?

Hur kunde jag? Det är ju inte du som står där och är förälskad i ditt som det är fel på direkt.

Kommentarer

Tack för ett bra inlägg och för att du skriver om det som många av oss tänker. Det tror jag är en väg, att lyfta fram det man har i gömmorna. Nåt jag lärt mig senaste tiden. Kram

hej mona. så bra du skriver! jag tänker ofta på hur livet hänger ihop egentligen. för mig själv kan jag bli välldigt ledsen över att inte känna mig lyckad i vardagen det har ngt med kontroll att göra hur mycket jag än försöker når jag alltid bara halvvägs känns det som. men det som stärker mig är att tänka att livet är förhoppningsvist lång och att det sätt jag gör saker på ändå har mening i slutändan även om det inte syns på ytan. man behöver inte stå först i kön jämt det kanske till och med visar sig i längden att stå lite längre bak är bättre. hitills har jag inte träffat ngn framgångsrik människa på ytan som inte har haft bakslag det är livets mening pröva och pröva om det är liksom livsgnistan att bara fortsätta hur pröva sig fram. kram kära mona!

Nej, det verkar ju verkligen inte vara ovanligt det här. Hur man gör är ju förstås dagens viktigaste fråga. önskar att jag hade svaret. Men det kommer in många tankar och även konkreta tips. Jag får nog se det som min uppgift till kvällens inlägg att försöka samla ihop alla klokheter och se om det går att få till någon sorts strategi.

Jag har en idé om hur jag ska börja. Bloggar om det ikväll. Blir nog för långt för en kommentar här. 🙂

Jag vet hur det känns. Man går omkring och bara väntar på att bli avslöjad. Fast du och jag verkar inte vara ensamma. Tänk om det är så att alla tycker att alla andra är fantastiska och lyckade och att man själv är värdelös. Vad är det då som är lyckat och misslyckat. Den ekvationen går inte ihop. Nej otroligt korkat det där för vi lov att sluta upp med. Men hur gör man då?

Ett trick som funkar för mig ibland är att jag försöker se mig utifrån och förstår då att det kan finnas stackare som är avundjuka på mig!?
Ett annat sätt är att förstå att additionsstress suger!!!

Precis vad det är; additionsstress. Det enda som hjälper är isolering. Från ”Stockholmsvärderingar”, från kommers, från det intoleranta, från stressen. Skippa tidningar, reklam, shopping, Bli omedveten!! Kanske går det stick i stäv med din karriär? Men bli då selektivt omedveten, bli en nörd.

Hm… Men då tror jag inte att jag lider av just additionsstress. Skönt, då kan jag stryka det från listan.