Inget krav på nakenbilder

Det talas om digital natives. Det är sådana som fötts in i en värld med internet. Det talas om att det är självklart för dem att kommunicera via chattar och nätverk och att detta faktum kommer att förändra samhället. Att det förändrar hur vi ser på demokrati, upphovsrätt och övervakning har vi redan sett bevis på genom bland annat fallet Dawit, demonstrationen i Iran, FRA-debatten och IPRED-debatten.

Efter att ha semestrat och fått vykortshälsningar från internetvärlden tidigare beslutade jag mig för att immigrera fullkomligt för ungefär två år sedan. Jag började använda mail närjag pluggade i Australien 1998. När jag kom hem skrev jag mitt examensarbete på 486:an jag fick av min mamma under villkoret att jag genomgick en kurs hos henne i word. Tack för det. Utan den kursen hade jag väl fortfarande inte kunnat alla användbara kortkommandon som underlättar allt datoranvändande. Internet var fortfarande något svåråtkomligt eftersom modemet jag kopplade upp mig mot tog cirka 20 minuter att kicka igång för att sedan lägga av en kort stund senare.

Det började med bloggandet på ”Grejen är den” (Som jag slutade skriva på när jag började skriva här). När jag strax därefter började på Medieinstitutets KY-utbildning ”Kommunikation Nya Medier” var det kört. Jag blev fullkomligt förälskad i webben. Jag minns att vi skulle skriva vilka sajter vi besökte regelbundet på nätet i vår ansökan till utbildningen. Jag  krystade fram ”SLs reseplanerare”, ”Handelsbanken” samt ”Lars” och min egen blogg. Nu skrattar jag åt mig själv. Det är som om jag tagit dykarcertifikat – en hel värld som jag inte hade en aning om.

Men som de flesta invandrare möts jag av många fördomar. Många av mina vänner är ”fortfarande” där jag var för två år sedan. Vissa har inte möjlighet för att de jobbar där de inte har möjlighet att komma in på sociala nätverk som Facebook och Twitter och tycker inte att har tid på kvällarna, några tycker att det är asocialt eller är rädda om sin integritet. Ibland möter jag folk som ilsket förklarar att de inte fattar hur jag har tid att skriva på min blogg och sedan får jag höra att de faktiskt inte har tid att hålla på att läsa allas bloggar. Nähä, men okej, låt bli då. Se till att hitta de bloggar som handlar om sådant som är viktigt för dig. Eller låt bli. Men tillåt mig att få fortsätta med det jag gillar och behöver.

Samtidigt som jag respekterar människors val måste det tilläggas att nej till all interaktion på webben är ungefär som att tacka nej till att ha telefon, eller mail. Hur har man har tid att inte använda Facebook? Alla de människor jag har kontakt med där skulle jag aldrig hinna hålla på och maila och ringa. Var det samma sak när telefonen kom? Ett tänkbart citat från den tiden skulle då vara ”Nä, jag har inte tid att prata i telefon, jag promenerar ju till mina vänner och går ärenden hela dagarna”.

Och nu när samlingarna vid pumpen har upphört vet jag inte hur eller var jag skulle hitta människor med samma intressen på ett smidigt sätt utan Twitter, Bloggy och Brightkite.

Folks integritet ska man såklart respektera, men om det handlar om att man är rädd för att någon ska hacka sig in i datorn för att man rör sig på nätet så kanske man ska sluta maila också. Jag har full förståelse för om man inte vill lämna ut sig men det är ju sådant man väljer själv. Många verkar tro att man måste skriva att man går på toaletten. Men det måste man ju inte… Man måste inte ens lägga upp bilder på sig själv. Varken nakenbilder eller ens ett litet porträtt, även om det uppskattas, porträtt alltså.

Nåja. Från detta till vad det nu kan vara bra för: Att komma i kontakt med andra, läsa andras tankar, inhämta nyheter och tips, ställa frågor, hjälpa andra som har frågor, dela med sig av sina tankar, kommentera nyheter, säga vad man tycker, hålla kontakten med vänner, bli lyssnad till och att lyssna.

Dagens readerskörd fick mig att lyssna extra på ett inlägg om tidningen ”Dagens” stapplande steg som Facebookanvändare. Jag hittade dit via Strandh.Digital.PR som nogsamt lägger till att de borde ha använt sig av en fanpage istället för en vanlig profil, men att det i övrigt är en framgångssaga och något för fler medier att ta till sig.

Till hjärtat tog jag Mymlans inlägg om alla hennes nya vänner som hon fått genom sin digitala närvaro. Jag är inte i närheten av hennes erfarenhet, närvaro eller antal nya kontakter, men jag förstår vad hon menar och det var hon som inspirerade mig till detta inlägg.

Kommentarer

Tack Lars.

Logga in-möjligheten ja… den har liksom kommit på köpet och är väl något jag inte riktigt hunnit fundera på hur jag ska utnyttja alternativt hur man tar bort den.

Ignorera den tillsvidare så återkommer jag kanske om det vid senare tillfälle.

Tack Lars.

Logga in-möjligheten ja… den har liksom kommit på köpet och är väl något jag inte riktigt hunnit fundera på hur jag ska utnyttja alternativt hur man tar bort den.

Ignorera den tillsvidare så återkommer jag kanske om det vid senare tillfälle.