Jag drömde att jag förvandlades till en gepard – om viljans kraft

Viljans kraft. Ibland undrar jag varifrån den kommer.

Ibland undrar jag vart den tar vägen.

Det är snart ett år sedan nu som jag fick nog på riktigt. Ungefär på samma sätt som jag 2007 fick nog av att vara lärare fick jag nog av att vara en överviktig jojobantare som inte kunde springa till bussen.

Det gick inte längre. Att inte få vara den jag är. Att leva med känslan av att komma vidare gjorde att det tog stopp. Och då kom viljan. Det hände då, 2007 och det hände förra året i maj, då jag skrev in mig på Itrim.

Det var något med den där övervikten som var ett symptom på något annat som var trasigt. Men nu helt plötsligt så bara gjorde jag det.

Var kom den kraften ifrån?

Var det resultatet av typ väldigt lång tids självterapi? Var det tack vare det viktigaste av allt – att jag började lyssna på min magkänsla? I så fall – varför började jag helt plötsligt göra det? Det är lite som att fundera på vad som fanns innan Big Bang.

Jag kommer ihåg en dröm jag hade för jättelänge sedan. Det började som en sådan där jättejobbig, helt vanlig dröm där jag blev jagad av någon. Minns inte vem. Men jag minns att det var som om jag nästan vaknade till lite grann och bestämde mig för att ta kontroll över situationen och såg till att jag förvandlades till en gepard. Som världens snabbaste djur kommer man undan den som jagar en, även om det står långa rader med bord i vägen. De var bara att hoppa över.

Känslan i den drömmen går jag fortfarande omkring med, även om det är sådär en 20 år sedan. Den handlade om urkraft och vilja och det drömmen sa till mig var att ingenting är omöjligt. Jag har en jävla vilja. Bara jag bestämmer mig.

Det stör mig lite att jag varit rädd för den inre kraften. FAN liksom. Det är som om jag gömde mig som tonåring i någonting tillräckligt invecklat så att jag skulle behöva använda den där kraften under väldigt lång tid bara för att trassla mig ur mitt eget trams. Som till exempel att se till att ständigt ha viktproblem att ta tag i.

Att tappa de där 30 överviktskilona handlar om så mycket mer än klädstorlekar och spegelbilder. Viktigast av allt är att hitta kraften och modet att vilja vara jag.

Och igår var jag på första årets sista gruppträff på Itrim. Nästa gång blir min första balansträff, jag går in på andra året som normalviktig ex-jojobantare. 30 kg lättare och tusen gånger säkrare och kommer inte tillåta mig själv att gömma mig mer.

Och om du ska ta med dig något från det här inlägget att öva på själv, ta med dig det här:

Nästa gång du tänker ”jag borde…”: Just do it!

 

 

 

Det där var blogginlägg nummer 56 i #blogg100 slut. #Blogg100 är en utmaning att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Det är riktigt roligt, men oj vad jag ligger efter. 

 

Kommentarer