Jag skiter i att vara idealist om jag måste vara fattig

Det är lätt att få dåligt samvete när man pluggar. När motivationen tryter hittar man på allt möjligt annat än det man ska göra.

Vi har en hel vecka tillgodo, helt lektionsfri, och jag kommer ingen vart. Problemet är att det jag måste göra allra först är så tråkigt så jag drar mig in i det längsta.
Jag måste sätt mig och lista potentiella sponsorer till Teaterpiraternas föreställningsproduktion och ta reda på vem vi ska kontakta och hur. Den ni – den ligger som en stor kloss på vägen för min framfart.

Valet av ämne är kanske inte det mest intressanta, men det mest taktiska. Hade jag inte tagit det som slutprojekt så hade jag suttit på kvällar och nätter med detta för jobbet måste göras.

Istället gör jag andra karriärsfrämjande saker som att sitta hos frisören i tre timmar för att få en intervjuvänligare frisyr, öva simultankapacitet genom att hämta hela grannskapets barnaskara på dagis och skola, planera marknadsföring för teaterpiraterna och surfa på nätet.

Det rullade in ett frilansuppdrag som innebär en hel del research. Det får jag i alla fall gjort. Jag ska intervjua en mycket intressant person som är insatt i frågor om civilsamhället och konsumtionsfrågor. Det passar väldigt bra i dessa tider då jag går runt och tänker mycket på detta ur eget perspektiv.

Teaterpiraterna gör ett jättejobb tillsammans. Biljettintäkterna är det enda vi har att leva på, förutom bidrag. Ändå vet vi inte än – halvvägs in i produktionen om vi kommer att få några bidrag. De bidrag vi har att vänta räcker inte över huvudtaget till någon ersättning till någon annat än regissören, koreografen och eventuellt musikern.
Ändå har tusentals personer sett och uppskattat Teaterpiraternas föreställningar genom åren. Hundratals personer har medverkat, helt frivilligt och idéellt.

Jag har personligen allt svårare för att arbeta idéellt. Jag har börjat inse att vi mäts i pengar och jag har inga, men jag vill vara med i mätningen. Jag vill räknas. Jag är bra, engagerad och kunnig men har uppenbarligen intresserat mig för fel ämnen. Kulturen är ett typexempel på en sektor som oftast inte betalar sig själv. Föräldraengagemang likaså – vissa föräldrar skiter blankt i att skjutsa barnen till träningarna och tjänar istället in lite extraslantar till familjen. Andra föräldrar kör jämnt och får ingenting för det. Bostadsrättsföreningar – alltid samma personer som engagerar sig medan andra ger blanka fan i vad som händer. Om det inte går dåligt förstås, då är de snabba att klaga och anklaga.

Det är marknadskrafter som styr. Idealism sammanfaller alltid med människofrämjande verksamheter. Tid är pengar. Det ideella engagemanget – jag vet inte – jo jag vet att jag ger upp, jag vill inte jobba gratis längre.

Jag inser att jag är en fallen idealist när jag blir förbannad på att idéellt arbete är just – idéellt.

Var går gränsen mellan fritidssysselsättning och arbete?

Kommentarer