Kan man sälja ett medlemsskap?

Kan man säga att man säljer medlemsskap?

Ja, kanske. Ibland. Jag tror att det beror på vem som köper det.

Om vi leker med tanken att svaret är ja. Ett medlemsskap går att sälja. Då skulle det innebära att medlemsskapet är en produkt eller en tjänst. Som produkt är det en aning abstrakt, om man jämför med till exempel…. …rullskridskor.

Kallar vi det för en tjänst skulle vi komma lite närmare. Tjänsten skulle då vara de funktioner som föreningen byggt upp, administrativa funktioner och experter som tar fram material och kunskap av olika slag som engagerade medlemmar kan använda sig av i sitt ideella arbete. Men samtidigt, om man tänker på just de som arbetar ideellt i föreningen så måste ju prat om att ”sälja” medlemskap kännas lite som att säga att Skatteverket säljer skatt?

Hej och hå vilken lockande produkt. Kom och köp 30% skatt, special price… Nej, skatt är ju faktiskt ingen produkt, och det är nog inte en medlemsavgift heller om jag får bestämma. Till skillnad från skatten är den ju inte obligatorisk heller. Vill föreningen ha fler medlemmar så behöver den jobba för det.

Möjligen kan man säga att man säljer ett medlemsskap till den som vill stötta en förening för att den gör bra saker. Så kallade passiva medlemsskap. Men i öronen på den ideellt arbetande människan vars engagemang alltså är till salu? Blir inte det konstigt?

Dock är alla involverade medvetna om att medlemssiffran är viktig för föreningar som vill påverka, det är som en namninsamling som faktiskt fungerar. Vilket är ytterligare en skillnad mellan att sälja en vanlig produkt och medlemskap: Det handlar inte i första hand om monetära medel. Så även den ideellt arbetande är medveten om att det är viktigt att ”värva”. Men varför är det i så fall ett sådant motstånd mot att försöka få med sina medmänniskor?

Jo, för att man försöker sälja något som inte är till salu.

Därför skulle vilja slå ett slag för att man istället bjuder in till medlemsskap. För då först får jag ihop det. Det känns bättre, det blir ärligare och mer träffsäkert och tydligt vad det är man erbjuder. Men det saknas fortfarande en krok. Det behövs helt enkelt en fest att bjuda in till.

Det behövs att man tänker lite som Bindefelt, men mer inkluderande: Du är viktig för festen. Tack vare dig kan vi ha fest över huvudtaget.

Men för att du ska prioritera just den här festen vill du veta vad som kommer att hända. Vem är du som bjuder in? Hur var förra festen? Vem var där? Känner du någon mer som ska gå? Och sist men inte minst: Vad tyckte de som var där?

Och det är i den sista meningen som hela min poäng med det här inlägget ligger: ”Vad tyckte de som var där?

Föreningar är bra på att berätta själva om hur tidigare fester varit, att det kommer nya fester. Möjligen får man veta vem som varit på förra festen och vad det var för mat, men väldigt sällan vad de som var där faktiskt tyckte. TV-shop har kanske jobbat lite för hårt på just den biten. Den förening som jag jobbar i har precis börjat.

Men som ansvarig för intäktsmål och/eller kommunikation behöver man lita på processen som sker när medlemmarna själva ska bli en del av inbjudan. Det går ju inte att fullt ut kontrollera vad som kommer att sägas. Tänk om de säger att maten var äcklig på förra festen. Vad gör man då? Jo, man tackar för att vi fick veta att det var dålig mat och ser till att välja bättre mat på kommande partyn.

Till att börja med tror jag det är klokt att börja fråga försiktigt. Så att man få lite koll på hur kvaliteten på de där arrangemangen egentligen uppskattas innan frågan släpps fri.

Jag hoppas och tror, att i längden, kommer fler och fler att förstå vad erbjudandet medlemskap i Naturskyddsföreningen innebär när vi börjar låta medlemmarna själva berätta. Dessutom hoppas jag att fler också väljer att gå med.

Det där var blogginlägg nummer 57 i #blogg100 slut. #Blogg100 är en utmaning att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Det är riktigt roligt, men oj vad jag ligger efter.

Kommentarer