Kastade in handduken – sparade skattemedel


Alexander, Kim och Robban alla tre lika fina på sitt sätt.

Medan du läser det här rekommenderas du att lyssna på http://open.spotify.com/search/year%3a1980-1990

Kristina gillar inte 80-talet. Hon skrev exakt det på Twitter. ”Jag gillar inte 80-talet”. Dessförinnan skrev hon ”Unblocken – vad var det egentligen?” Liksom sådär tjurigt, som om det hamnat något äckligt i maten; ”Den där såsen, vad var det i den egentligen?”

Då tänker jag på att hon är lärare. Och vad gör lärare hela dagarna? Jo, de (ja, det är ju faktiskt så att det blir ”de” – jag har slutat) står hela dagarna i ända och engagerar elever till att övervinna sig själva och fixa uppgift efter uppgift. De sliter sina hår och vänder ut och in på sig för att få eleverna att förstå varför och hur de ska angripa olika typer av utmaningar. Men vem gör detsamma för läraren?

När läraren säger ”Jag gillar inte den här uppgiften” vem träder in då? Nej just det, ingen. Det finns inte en själ som har förmågan att övertala och övertyga om att just den här uppgiften är den som kommer få henne att komma över den där tröskeln som länge varit ett hinder. Inte ens jag. Trots min bakgrund.

Svårare än så var det alltså inte att kasta in handduken. Jag blev dessutom aningen lättad av Kristinas motstånd, av skäl som jag kommer att ange senare. Samtidigt blev jag glad av att hon kom med ett annat förslag (såklart, en lärare ger heller aldrig upp). Vi skriver helt enkelt om att ge upp en unblock. Så nu slipper jag öppna pandoras ask. Jag slipper skrapa på den spegelblanka ytan som döljer tonårsångestens årtionde. Istället kan jag fortsätta framkalla snabba ögonblicksbilder av turkost och chockrosa, storskjortor och vita pumps, pudelpentat hår och axelvaddar. Spritflaskor i buskarna, hockeyfrillor, snorloskor, sönderhoppade bord från ungdomsvårdsanstalter, Depeche Mode, Alpha Ville, Madonna och Abba i smyg. Kanske kan jag nämna Miami Vice och Dallas också för de får mig att le. JA – och Magnus Uggla!

Framförallt så är det ju så att detta är yta, men det var ju mycket så – då på 80-talet. Jag skulle kunna göra en jätteutläggning här om självkänsla och självförtroende, men jag börjar känna mig färdig med sådana fördjupningar gällande mig själv. Jag nöjer mig med att säga att det skedde en ganska stor tillväxt av taskig självkänsla under ytan under den här perioden av mitt liv. Och helt ärligt så håller jag väl fortfarande på med den. Men som sagt. Snart är jag klar med det. Så det var kanske tur att Kristina inte gillar 80-talet. Kanske har vi besparat skattebetalarna några psykologräkningar idag.

Några saker har jag dock kvar som varma minnen. Eller kvarlevor kan man nästan säga eftersom jag fortfarande gillar dem skarpt. Det är tidigare nämnda Madonna, det är Abba (i hemlighet) och det är än så länge ej nämnda filmen G. Helt otippat kommer jag på mig själv med att verkligen fortfarande gilla filmen G något helt enormt. Jag sökte efter en bild från filmen och hittade en på Angelofdelight, en blogg som skrivs av en 18-årig tjej som skulle göra vad som helst för att ha fått vara ung på 80-talet. Jag tänker att det kanske inte har så mycket med hur ytan är polerad, utan att det är det där andra som avgör hur man uppfattar ett årtionde. Kanske är det just därför filmen G (som i Gemenskap) lever kvar?

Jaha, blablabla. Det var ganska mycket om vad jag faktiskt slapp skriva om. Och lite om det jag istället skulle skriva om. Men det är väl okej?

Kommentarer

Snyggt påminner om mitt en summering, fast jag tog mitt ansvar och gjorde lite länkar, så jag gjorde inte riktigt uppgiften eftersom jag tittade tillbaka, och länkade upp till det jag funderar kring.

Härligt inlägg, njut av Gotland.

This comment was originally posted on MonaWallin

Snyggt påminner om mitt en summering, fast jag tog mitt ansvar och gjorde lite länkar, så jag gjorde inte riktigt uppgiften eftersom jag tittade tillbaka, och länkade upp till det jag funderar kring.
Härligt inlägg, njut av Gotland.
This comment was originally posted on MonaWallin

Bra!BRA! Bättre än bra, precis så lagom som det kan bli. Jag ville också kasta in handduken, många gånger i fredags, men tänkte nej det går inte då kommer det aldrig bli något, då kan vi lägga ner om jag ska ge upp varenda gång.

Jag gillar att vi alla tre inte kunde tänka oss att det skulle vara något annat än män som var mördare och att offret måste vara en kvinna. Jag försökte faktiskt bryta det mönstret men det gick inte alls, trots att jag ville, och nästa maniskt ville försöka.

Grymt vännen! Jag gillar att din mördare också hade empati någonstans, och att han mår illa. Det gör honom mer mänsklig, men det är väl det unblocken går ut på att vi ska inse att även de vidrigaste människorna vi möter är människor av kött och blod, med känslor. De är inga monster,även om vi vill förenkla dem till just monster.

Se fram emot en ny utmaning

This comment was originally posted on MonaWallin

Bra!BRA! Bättre än bra, precis så lagom som det kan bli. Jag ville också kasta in handduken, många gånger i fredags, men tänkte nej det går inte då kommer det aldrig bli något, då kan vi lägga ner om jag ska ge upp varenda gång.
Jag gillar att vi alla tre inte kunde tänka oss att det skulle vara något annat än män som var mördare och att offret måste vara en kvinna. Jag försökte faktiskt bryta det mönstret men det gick inte alls, trots att jag ville, och nästa maniskt ville försöka.
Grymt vännen! Jag gillar att din mördare också hade empati någonstans, och att han mår illa. Det gör honom mer mänsklig, men det är väl det unblocken går ut på att vi ska inse att även de vidrigaste människorna vi möter är människor av kött och blod, med känslor. De är inga monster,även om vi vill förenkla dem till just monster.
Se fram emot en ny utmaning
This comment was originally posted on MonaWallin

Jag blev så glad över att du kunde läsa av min frustration över unblocken, att du gav mig en utväg. En väg från en svår, tråkig uppgift. Dessutom blev jag ännu mer lycklig när jag läser din unblock, att du väljer att se att vi vuxna också kan behöva få slippa, att jag som vuxen också kan säga ”blä” och någon tar mig på allvar.

Jag tycker om att skriva, mycket mer än vad jag någonsin förstått. Men att skriva tillsammans och i ett sammanhang, gör det ännu roligare. Fredagar har en extra lyser då jag då ska skriva tillsammans med dig.
Måndagar har ett skimmer av förväntan över sig då jag ska få en ny uppgift. Allt detta berättade jag för den grupp lärare som jag träffade i torsdags. Att det är befriande att få skriva om något som inte har så mycket annat än med lust att göra. Att det är oväntat, ospecificerat och fritt, och tillsammans med någon. Det gör unblocken speciella och extra underbara.

Jag funderade mycket på vilka filmer jag såg på 80-talet, mindes inte en enda. Men G såg jag med, minns den som stor, häftig, en film som kommunicerade direkt med mig.

Ja, du slår huvudet på spiken. Det handlar om tonårstiden, vem vill tillbaka dit, inte ens i en fiktiv historia. Härlig text, flera exakta detaljer som jag hade glömt, axelvaddarna, hockeyfrillorna, fast de begreppet lärde jag mig i början av 90-talet.

Det är okey, du skriver en historia om idag, som har med 80-talet att göra…

Tack!