Lägger mig platt och erkänner –

Det är knappt man vågar fråga. Men det är en grej jag verkligen inte fattar. Och nu struntar jag i om jag gör bort mig helt och avslöjar att jag är helt bakom flötet. Samtidigt, jag är en rookie och vill verkligen förstå. Därför är jag beredd att blotta min okunskap i detta ämne.

Jo, det gäller det här med fildelning, mediehusens framtid, författares, journalisters och musikers rätt till ersättning för sitt jobb. Trots tusentals inlägg och böcker på ämnet lyckas jag inte fatta. Åsikterna går isär, det är de som vill ha det som det alltid varit mot de som tycker att allt ska vara fritt och däremellan är de som försöker hitta en gyllene medelväg, så långt är jag med.

Jag är också med på att musiker och författare troligtvis inte kommer ha några problem. Jag är övertygad om att den gratisreklam som viral spridning av verk innebär kommer att väga upp för eventuell förlorad inkomst. Däremot blir jag orolig för journalistkåren när man säger att ingen vill betala för en nyhet. Vi har egentligen aldrig betalat för nyheten utan för distributionen. Och det är här det slår slint i mitt huvud.

Jag hade aldrig betalat ett öre för att någon stackare skulle åka ut mitt i natten i midvinterkyla för att lämna en tidning utan innehåll i min brevlåda. Jag har heller aldrig tänkt ”Åh vad bra att Seven Eleven har tidningsställ, vad fint att det står tidningar i det också” och därefter betalat för tidningens placering och gått därifrån. Självklart är det innehållet jag vill åt. Självklart är det innehållet jag betalar för.

Lika självklart är det också för mig att jag får alla mina nyheter gratis idag på internet. Och mycket av det jag läser på nätet kommer från samma källa som tidigare hittades på Seven Eleven eller i brevlådan. Annat kommer direkt från källan, eller via dess PR-byrå. Och jag älskar det. Så klart. Det är gratis, det smakar gott och jag kan diskutera det jag läser med andra. Toppen. MEN:

Istället för att gå in i något resonemang runt det här (det är redan gjort alltför många gånger av tusen gånger skarpare hjärnor än min) tänker jag mig ett scenario.

I morgon bitti skvalar musik från radion, tidningen kommer inte och istället för TV-nyheterna ser vi myrornas krig. Vi slår på datorn och skriver in url:en på vår favorittidning. Vi möts av meddelandet om att det inte finns några nyheter för alla journalister har fått gå. Det fanns inga pengar. Vi provar med nästa tidning, och nästa, men överallt får vi samma meddelande.

I våra blogg- och microbloggnätverk får vi reda på allt som hänt och på newsmill diskuteras det vilt. Diskussionen handlar om arbetslösa journalister och redaktörer. Vad ska de göra nu för att få tak över huvudet? Hur länge kan vi leva på den nyheten? Vilken är nästa nyhet och hur får vi vetskap om den? Vem granskar den? Hur ska mina kompisar sjuksyrrorna, städerskorna, snickarna – ja alla de som inte kan sitta vid datorn och läsa bloggar och crowdsourcad information kunna hålla sig uppdaterade på världen och Sverige?

Vad säger folk i detta läge? Har vi fått en newsify då kanske? (Spotifyliknande tjänst för nyheter för den som inte är med på min långsökta tankegång). Eller betalar vi kanske för en fördjupad inblick i ett världsproblem eller en granskning av någon demokratiskt vald instans via skattemedel?

Eller har jag missuppfattat allt? Men i så fall – var har jag tänkt fel?

Kommentarer