Livet – och allt man vill hinna med

Jag kommer – till nästa gång jag ska leva ett liv här på jordklotet att kräva en klon. Eller dubbelt så många dagar i veckan.

Ta till exempel idag. För typ nästan två månader sedan hörde några fd kollegor som jag jobbade tajt ihop med i ett team inför en konferens av sig och föreslog en återträff. ”JAAA!”, sa jag och tittade sedan i kalendern.

Alltså med två fasta kvällsgrejer (improvisationsteater och yoga som jag inte kan vara utan) i veckan redan inbokade + oftast saker som händer på helgerna blir det inte så mycket utrymme kvar, eftersom det bara finns fyra vardagskvällar i veckan och jag trots allt har en familj som jag både vill och behöver hänga med rätt mycket. Helgerna är ju liksom oftast också fulla med planer och folket i familjen är ofta utströsslade lite här och var, så chanserna att ses är inte överdrivet många.

Så alltså, fullt inbokad ända till nu, den 10 mars tittade jag fram ur skämskudden och vi bokade in den 10 mars.

Nu är det den 10 mars och vi ska ses. Det ska bli jättejättekul. Men det smolkas av att jag känner hur det liksom står mig upp i halsen att alltid komma hem sent, få sömnbrist och aldrig hinna göra ingenting.

Jag måste få göra ingenting ibland. Om inte jag får oplanerad tid då och då blir jag helt galen. Och om jag bara har oplanerad tid blir jag också galen. Och det här får jag ingen rätsida på. Så tillsvidare:

Det är bara att hänga med
Det är bara att hänga med

 

Kommentarer