Mamma höll på att bli en tjuv

Vi har uppfostrat en paragrafryttare. En väldigt gullig sådan. Det visade sig idag när mamman, kanske aningen obetänksamt och opedagogiskt, tyckte att det skulle vara en bra idé att ta tunnelbanan hem trots att 8-åringens remsa tagit slut och plånboken låg hemma.

– Men hur ska vi kunna göra det? undrade åttaåringen.

– Äh, vi säger att du är sex år. Då åker man gratis, säger mamman, biter sig lätt i tungan och sneglar på sin son för att avläsa på reaktionen om det gick hem. Rynkan mellan ögonbrynen bådade inte gott.

– Men jag vill inte ljuga,  grät åttaåringen.

– Nä, men vi gör dem extra glada nästa gång genom att vi då betalar för två gånger, försökte mamman.

Därifrån går det knappt att återberätta händelseförloppet. Åttaåringen skrek och sprang iväg, ansiktet förvridet till oigenkännlighet av ilska och oro.

– Jag vill inte ha världens sämsta familj, skrek åttaåringen.

Vid det här laget insåg mamman att det var väldigt korkat på alla plan att försöka sig på den här manövern. Hon skämdes rejält och kunde därtill inte riktigt få åttaåringen att förstå att hon verkligen gjorde det så hela promenaden som ersatte tunnelbaneresan blev ett enda inferno.

Väl hemma så lade sig allt. Åttaåringen fick det beröm han förtjänade. Mamman fick kräla i stoftet trots att hon för inte så länge sedan lovat att aldrig mer be om ursäkt. Medan mamman och åttaåringen kramkalasade och blev sams igen insåg mamman det förskräckliga på allvar. Åttaåringen har ett temprament som påminner enormt mycket om hennes eget. Jösses. Hur ska det gå?

Kommentarer

Oj, det kunde vara en historia hämtad härifrån. Just det där att plötsligt komma på att något är superviktigt utan att tala om det för sin omgiving utan bara reagera fysiskt på det… Asjobbig egenskap!

Åh, vad jag älskar att läsa sånt här, men jag avskyr när det händer, för det händer oss alla.

Min nioåring påminner mycket om din åttaåring. För att inte bli långrandig, så skulle jag hämta honom på fritids och bekväm som jag var tog jag bilen trots att jag hade lovat och gå och hämta honom och mellansonen.

När jag kom tänkte jag att han skulle bli nöjd med att han slapp gå (är ganska lat) men inte då han ställde till en sån scen, för att jag förstörde klimatet. Så han skulle allt gå hem, och helst skulle jag och mellansonen också göra det. Det där men klimatet tog det en bra stund innan jag fick fram, tänder som gnisslade och ilskan sjöng om honom.

Du kan ju undra vem han liknar till temperamentet, inte är det hans mamma, inte …

Tack för att du delar med dig av din vardag. Jag tror att vi alla kan känna igen oss