Mina barn lever i en farlig värld och jag är för naiv

Under en mysig mamma-barn-middag häromkvällen gled diskussionerna in på ämnet vilket förhållningssätt man ska ha gentemot främlingar.

Det började med att en av mammorna berättade om en farbror med kryckor hade tagit kontakt med hennes barn och frågat om hon var på väg till skolan.
– Jag går i skolan, svarade flickan.
Farbrorn undrade då vilken skola hon går i. Mamman som hörde allt och hade till att börjat med reagerat på flickan som annars är så blyg mot andra vuxna hade svarat över huvudtaget, vände sig om och frågade farbrorn varför han undrade det.
Frågan hade fått farbrorn att småspringa därifrån, utan hjälp av kryckorna.

Jag med min öppna, över gränsen till naiva människosyn blev kritisk och tyckte att mammans fråga mer än väl kunde ha skrämt iväg en snäll gammal farbror som tycker om att prata med barn.

Och visst. Visst kan det ha varit så. Men ämnet har inte släppt mina tankar sedan dess. För egen del har jag inte den minsta lust att ens överväga att gå omkring och vara misstänksam mot människor jag möter.

Men när detta ämnet diskuteras. När mina vänner berättar om saker de själva och andra i sin omgivning råkat ut för. När statistik som att ”på¨var tionde gata i London bor en pedofil” publiceras, då framkallas en bild på näthinnan där mina egna älskade barn råkar illa ut. Den bilden är outhärdlig och ja, i det ögonblicket är jag beredd att föreslå införandet av dödsstraff.

Dessutom togs ämnet upp på debatt i Svt igår. Nyhetssiten ”Nyheter24.se” har tagit ett beslut om att, efter noggrant övervägande från fall till fall tillåta publicering av namn och bild på återfallsförbrytare.

Det hänger ihop.

Publicering av förbrytare kan ses som ytterligare ett straff. Det kan leda till att de 30% av förbrytarna som får vård och inte återfaller i brott får det oerhört svårt att komma in i samhället efter avtjänat straff vilket i sin tur kan leda till återfall i alla fall.

Moment 22. Hur man sig i världen vänder… Dessutom så finns det fortfarande inga garantier. Vad hjälper det att vi vet namn och bild på återfallsförbrytaren som blivit dömd om vi bor granne med förstagångsförbrytaren? Eller återfallsförbrytaren som aldrig blivit dömd?

Hur skyddar man då sina barn? I går kväll, med mamma-barn-middagen färskt i minnet, samtalade jag med mina barn, för första gången på allvar, om detta.
Jag sa att det finns vuxna som vill göra barn illa. Jag berättade att det inte är många, men eftersom de finns, så finns det EN regel som man ALLITD måste följa. Den regeln är att ALDRIG följa med någon som helst vuxen om inte mamma eller pappa sagt att de ska hämtas av den personen.
Fortsättningsvis berättade jag att OM det skulle hända att de ändå följde med någon och det visade sig att de ville göra dem illa så kommer den vuxna med säkerhet säga att de inte får berätta det för någon. Förbudet åtföljs också av någon form av hot, berättade jag. Regel nummer två föddes: OM detta skulle hända så ska man ALDRIG lyssna på detta hot, för de menar det inte. Hotet kommer inte att förverkligas.
– Ni MÅSTE berätta om någon gör er illa, annars kommer de att fortsätta göra er illa.

Stora F’s summering av det hela blev:
– Man ska inte lyssna på andra vuxna.

Det känns okej tycker jag, för att vara det första samtalet. Lilla L lyssnade bara på början, sen var det roligare att leka inte nudda mark. Henne får jag ta tag i igen.

Min mamma har alltid lärt sagt att det bästa sättet att skydda sig själv är genom att inte visa sig rädd. Även om hennes människosyn inte alltid stämmer med min så tror jag nog som hon. Att om man visar sig rädd är man ett lovlig byte. Det kan man förmedla till sina barn, men som mamma är det nog så att det enda rätta är att signalera ett mer aggressivt ”Rör mina barn och jag ska kastrera dig själv med nagelfilen”.

Det finns skäl till att man inte rör en björnunge.

Kommentarer

Ja, fy fan vilket dilemma det är att vara förälder!! Man vill skydda dem från allt ont men samtidigt förmedla en positiv människosyn, eller hur?? Jag vet dessutom hur maktlös man kan känna sig, när barnet ändå drabbas av det onda och jag inget kan göra. Livet är emellanåt skit, att växa upp och vara rädd är ju inte bra heller. Titta på USA där rädslan styr allt, från vapeninnehav till utrikespolitik.
Men som du skriver, klara tydliga regler kanske ändå är en bra väg att gå. Men att bjuda in till lynchning, vete fan. Tror vi nog snarare ska titta närmre på vår kriminal”vård” och se till att den blir vad det beskrivs som!
Jag vill faktiskt ändå understryka att det behövs ”naiva” människor i vår värld!!! Majoriteten av våra barn, utsätts ändå inte för något övergrepp någonsin! Glöm inte det!!