När är man sjuk?

My god! Det är alltid tungt att vakna på morgonen, vara beredd att gå till jobbet och sedan inse att man inte alls ska det, dels för att man själv känner sig riktigt rosslig av det där halsontet som börjat småputtra under helgen, dels för att sonen inte heller känner sig riktigt bra från sin feberattack han hade under helgen.

Men det är extra tungt när det är måndag och symptomen är så där lite lagom, ingen är heldäckad men vi båda mår smådåligt. Lilla L hjälper till med beslutet genom att tydligt poängtera att hon tänker stanna hemma om Stora F stannar hemma. Jante står på andra sidan och säger att man inte kan stanna hemma om man inte håller på att gå under av feber.

Så när nu vi ändå valde att stanna hemma bråttas vi med aningen dåligt samvete vilket gör att dagen blir katastrof istället för en sån där lite småmysig dag som det kan bli när man plötsligt får lite tid att rå om varandra.

Stora F ballar ur fullkomligt över att skolan är det sämsta, den förstör barns liv och allt är dåligt. Jag blir stenhårda morsan varvat med monstermorsa med sprucken jävligt hes röst och hävdar att det bara är att lägga ner sådana tankar och gratulerar till att det är sju år kvar i skolan. Och att det är hans val om han vill ha jobbiga sju år eller försöka hitta det som är roligt och fokusera på de sakerna. Han kontrar med att ta på sig skorna och säga att han ska gå till skolan och min förvirring är fullkomlig. Vad vill han?

Till slut mynnar dock katastrofen ut i ett rättså bra samtal, om kompisar, före detta kompisar och ickekompisar. Sen bakade vi bullar.

Så om vi tassar lite runt ämnena kanske dagen slutar bättre. Jag känner mig inte riktigt som en jättedålig människa längre eftersom det visade sig att jag har feber nu. Så då tog jag kanske rätt beslut ändå. Dessutom kanske vi behövde få ur oss lite grummel som låg i vägen.

Men det är så jäkla svårt det där med sjuk eller inte sjuk. Jag är uppfostrad att gå oavsett hur jag mår. Endast feber gör det legetimt att stanna hemma, och det ska vara hög feber. En typisk sådan där värdering som jag egentligen inte håller med om men som sitter djupt rotad och gör mig helvimsig och får svårt att ta beslut.
När tycker du att det är legitimt att stanna hemma?

Kommentarer