Nu är det lite bättre ordning på kaoset

Det har varit en omtumlande vecka. Förra helgen var allt kaos. Och med allt menar jag då allt. Allt från skattepapper till känslomässig villervalla via hemma-fixar-to-do’n som kändes övermäktig.

Men – kriser kan vara det bästa. En tvingas till förändring.

Och om alla ingredienser i mitt liv vore ett memory så skulle förra helgen kunna liknas vid ögonblicket då treåringen tar fram spelet, öppnar locket och kastar alla bilderna rätt upp i luften så de hamnar precis överallt och huller om buller.

I veckan som gick letade jag rätt på alla korten och la dem med baksidan ner.

Skattepappren är i ordning och bokföringen är klar. Hemmafixar-to-do’n har blivit en lista som vi börjat beta av. Viktiga samtal har förts med viktiga personer och jag har fått utvecklande insikter.

Nu återstår själva spelet. Det ska bli par och snygga högar av allt det här. Och jag vet att det här kommer leda till att jag blir lugnare i själen och en bättre människa.

En liten illustration av veckans stora grej.
En memory-selfie får illustrera det hela.

Insikten om varifrån missunsamheten kommer har varit väldigt viktig för mig. Framförallt att jag har förstått att det går att använda den, genom att förvandla den till någon form av inspiration, eller ett sätt att identifiera mina drömmar.

Handlar avundsjukan om något som andras barn lyckats med, men som inte mina barn lyckats med (som det vidrigt nog råkade handla om när bägaren rann över den här gången)… ja då är mitt eget budskap till mig själv:

”Ta mig i [valfri kroppsdel], [valfritt nedsättande namn]. Hur kan jag över huvudtaget tänka så? Mina barn är helt fantastiska, underbara, smarta, roliga, tuffa, snälla, kloka, gulliga, talangfulla och ”framgångsrika” oavsett hur många piruetter de andra barnen gör. Och det är under min någons värdighet att vara missunnsam mot barn.”

 

Kommentarer