Pandoras ask

Helt plötsligt har jag asmycket att skriva. Men ärligt talat är jag livrädd. Det är som att öppna Pandoras ask. Har ingen aning om vart det här ska leda, men jag har redan skrivit saker som legat fördolda. Saker jag knappt formulerat för mig själv.

Jag vet inte hur det kommer påverka mig, och än mindre hur det kommer påverka din bild av mig. Den som jag så förtvivlat försökt bestämma över och krampaktigt hållit fast vid. Men jag har känt ett behov av att släppa den. För jag vet att den är genomskådad redan. Det fungerar inte längre. Fasadpanelen är nerplockad och murbruket måste renoveras, det är mögligt eller nåt.

Kommentarer

Ja. Så är det ju förstås. Men jag ältar bara när jag skriver för mig själv. Så här tvingas jag försöka pressa fram någon form av kärna.