Peppa eller tivnga?

När min flicka fyllde tre år fick hon en tyllkjol av sin farmor och ett par rosa skor med paljetter av sin farfar. Skorna fick namnet balettskorna. Det var startskottet. Varje dag efter det satte hon på sig den lilla kjolen och de små skorna och mamma skulle sätta på balettmusik.

”Mamma du ska dansa med mig”.

Vad gör man?

Till Mozart och Chopin sträcktes och trippades det runt i vardagsrummet. Vi turades om att leda dansen och balett, det var grejen. Hon koncentrerade sig så hårt att jag trodde hennes ögon skulle trilla ur. Hennes nätta lilla kropp förvandlades till något änglalikt. Jag började känna mig som en rysk elitmorsa som naturligtvis skulle se till att min flicka skulle bli dansös. Så romantiskt. Taktisk som jag ändå är sa jag inget om detta, eller, jag behövde inte.

”Mamma jag vill gå på balett schkoola”.
Jaså vill du det?

”aah-aah”

Jaha, vi får väl se om vi hittar någon då.

Detta var i juni. Hela juli och hela augusti gick utan att det gick en enda dag utan ”mamma, jag vill gå på balettschkoola”.
Saken var biff. Anmälan skickades in till city balettskola, ett av väldigt få ställen som tar emot treåringar som vill dansa just balett.
Så förra veckan var det dags. Pappa hämtade tidigt på dagis och drog iväg. Jag var aldeles pirrig på skolan och kastade mig på telefonen så fort jag fick chansen. Hur hade det gått?

”Jo vi var ju där. Det var många barn där..” bla bla bla.
Ja, men dansade hon?

”Nja, hon satt i mitt knä”

Suck! Alla mina fantasier om min flicka som det nya baletthoppet gick i kras.
Idag gick vi dit igen. Hela veckan har hon ångrat att hon suttit i pappas knä. Hela veckan har hon lovat att hon ska dansa.
När vi kommer in i omklädningsrummet tvärvänder hon.

”Jag vällänte dansa”

Eftersom jag är en mycket förstående mor, fast jag är en ko….. så säger jag,

nähä men då tittar vi väl bara då.

Vi ställer oss alltså i dörröppningen och tittar när de små rosa flickorna gör ballongen, hästarna, bollen och allt annat supersött. Leia står och klappar mig på armen och hennes ansiktsuttryck får hjärtat att göra tusen nålar på sig själv. Hon ville så innerligt gärna vara därinne med de andra och dansa. Jag försökte igen.

Jag kan dansa med dig.

Hon svarar inte utan fortsätter att längta in. Efter en liten stund viskar hon,
”mamma, jag vill dansa”

Jag slet av hennes klänning och drog så snabbt jag kunde på henne tyllkjolen, drog av mina stövlar och så trippade vi in i balettens underbara värld. Min lilla flicka var med och dansade. Hon gjorde det hon skulle. Och jag med…
Varför berättar jag om detta nu då? Jo, förstår ni, detta är en av de svåraste sakerna med att ha mina barn. För de är blyga och försiktiga. Ett av mina uppdrag är att se till att de vågar pröva nya saker och växa. Ibland måste jag själv hålla andan under hela aktiviteten. Ibland ser jag så tydligt att de vill men inte vågar. Ibland vill de bara inte och det är inte alltid så lätt att avgöra. Jag vet väldigt sällan hur jag ska agera. Den här gången var jag själv lugn och kunde känna in och behärska mig. Svårast är att avgöra om de verkligen inte vill eller om de inte vågar. Hur gör man för att peppa utan att tvinga?

Kommentarer