Reserv

Vad ska man säga…
Till tonerna av turkisk magdansmusik tänkte jag nu försöka beskriva känslan av att efter fyra månaders väntan få besked om utbildningen.
Jag vet inte om det går för det var som om allt hopp om en ljus framtid med nya roliga utmaningar som hållt mig vid liv dessa fyra månader rann av på 5 sekunder. Reservplats. Det sämsta tänkbara. Ska jag tänka att det fortfarande finns hopp då eller ska jag tänka att jag är en så j-ulskt dålig person så kommer jag inte in direkt så är det ingen mening att fortsätta. Det finns platser kvar på pedagogik nya medier. De försökte lobba för den redan på intervjun men det är inte vad jag vill göra.
Tvivel kommer krypande över axeln som en äcklig liten larv. Varför ville jag detta så innerligt?
Jag vet ju inte ens vad det innebär, det lät bara så fantastiskt roligt och det andra hoppades jag skulle komma under utbildningen.
Självförtroendet åker jojo. Nu måste jag kämpa hårt igen för att hålla mig uppe! Vad kan jag? Inget? Kan det vara så att man inte kan något med över 400 000 i studieskulder, 15 års arbetserfarenhet och 38 år i livet?
Vad gör man? Avvaktar några dagar och känner efter? Lägger sig som blixten på AF’s hemsida? Har is imagen och låter saker komma till mig? (För det är ju min stora erfarenhet att saker bara ramlar på en…). (INTE!) Skiter i allt och blir mentalsjuk?
Det finns antagligen positiva saker mitt i allt men jag kan inte riktigt se dem.

Kommentarer

Jag förstår din frustration över att inte fått ett rakt, klart besked. Men för att se det positivt reserv är 1000 gånger bättre ett nej. Stå på dig, ring och ”tjata” visa dem att du på alla sätt är rätt person för att få en plats, ge dig inte. Får du nej sök igen nästa år. Låt dem förstå att dig blir man inte av med så lätt för du är som gjord för denna utbildning…