Siamesiska tvillingar

Mamma Miabubblan har redan spruckit.

Tillbaka i verkligheten finner jag mig själv sliten mellan den enorma kärleken, önskan att vara mina barn nära hela tiden nu när jag har möjlighet och ett stort behov att få vara ifred med mina tankar, att fullfölja åtminstone ett litet eget projekt utan att bli avbruten.

Antingen ska starwarsklippfigurer klippas, legobitar hittas, bollar bollas eller dockor kläs på, lagas eller lekas med medan jag går och funderar på mitt karriärval och hur jag ska finna harmoni i tillvaron.

Dessutom har lilla L fått för sig att vi är Siamesiska tvillingar. Jag försökte ”jag kommer sen -tricket” när familjen nyss skulle ut i parken, jag menar vi är ju ändå två föräldrar så det borde inte vara så svårt, men lilla L bröt ihop i tårar som vanligt när hon inser att vi ska vara ifrån varandra om så bara för en liten stund.


Det dåliga samvetet som kommer efter att den lilla underbara varelsen har fått en utskällning för att hon tror att vi sitter ihop är inte nådigt. Påspätt av ett tårdrypande ”okej då mamma, då ska jag inte göra så imorgon” är jag nära att ångra mig.
Vad gör man? Vad är rätt? Eftersom min huvudregel för barnuppfostran är att aldrig avvisa mina barn känner jag mig som ett komplett misslyckande.

När jag själv tänker på det är det inte så konstigt att jag drar mig för att göra saker på egen hand när det blir stor dramatik varje gång jag sätter på mig ett par skor.

Kommentarer