Signalfel kan göra gott

Signalfel på tunnelbanan klingar illa. Det är inte ofta det går att vända det till något positivt, men precis det tänker jag göra nu.

Gårdagen avslutade jag med att drabbas av något som vi kan kalla psykbryt. Från noll till hundra på två sekunder. Helt utan förvarning blev jag galen av att det alltid är rörigt, stökigt och trångt hemma hos oss. Mest av allt var jag galen på att ingen annan, just det – INGEN annan – än jag försöker göra något åt röran. Allt var fel, inget var bra och det var alla andras fel. Så kan det bli ibland.

Efter ett kyligt ”god natt” lade jag mig klarvaken i sängen och planerade kuppen. Hur jag skulle ägna lediga fredagen åt ommöblering, utan överenskommelse med övriga familjemedlemmar. Att min rygg skulle ryka på kuppen såg jag som underordnat. Något var tvunget att hända. NU!

När morgonen kom var jag fortfarande fast besluten att genomföra min kupp enligt planerna. Men – innan jag hann sätta igång ringde den där ”INGEN”. Jo, det är ju såklart sambon som är ”INGEN” (ibland kallas han också ”Någon”). Han lät förtvivlad. Det var stopp i tunnelbanan. Hundratals personer stod och väntade på en buss som inte kom. Jag erbjöd mig att skjutsa. Det var bra. I bilen avslöjade jag min plan och vi kom överens om att hjälpas åt med den istället. Lugnet kom över mig och jag var inte längre galen. Skönt.

Ännu skönare var att signalfelet och påföljande bilresa ut till Lidingö gav mig idéen om att besöka en annan person som är mig mycket kär, men som jag inte träffat på flera år. Att vi inte setts på så länge har den senaste veckan blivit ett bekymmer på grund av att hon har råkat ut för väldigt tråkiga saker i familjen. Hon är noggrann med sin integritet så jag vill inte gå in detaljerat på det mer än att det är en sådan händelse som gör att man genast vill hjälpa till och finnas till hands. En sådan där sak som gör så att man gråter. Samtidigt så blir det väldigt konstigt att helt plötsligt visa sig angelägen om att träffas.

Nu hade jag en anledning. Jag var ju ändå i närheten och kunde inte låta det passera. Så jag köpte lite goda grejer i affären och ringde på, med otvättat hår iklädd pyjamasbrallor. Jag fick komma in på kaffe, hon berättade om allt som hänt, jag bad om ursäkt för att mina tårar rann. Hennes flicka var sjuk och hemma från skolan. Flickan som var ett år sist jag såg henne. Nu är hon åtta. Det var skönt att se att hon kunde skratta och vara barn trots allt som hänt.

Det var ett kärt återseende som blev av på grund av en två omständligheter med olika grad av olycklighet.

Kommentarer